Sång till den storm som ska komma

Så lyder titeln på Peter Fröberg Idlings roman som handlar om Kambodja och den tid som föregick Pol Pots regim.

I går var jag inbjuden att vara med på en vargdebatt i Rättvik. Min spontana känsla var att det är en fråga där det mesta redan är sagt. Riksdagen har beslutat om en rovdjurspolitik. Politiken har ett brett stöd hos nästan alla partier och känns som en rimlig kompromiss mellan olika intressen. Dessutom är den troligtvis förenlig med EU:s art- och habitatdirektiv.

Jag var ansvarig för rovdjursfrågor i LRF Dalarna från 2009 fram tills för något år sedan. Jag har suttit som ordinarie ledamot i Dalarnas viltförvaltningsdelegation och kommit med inspel och synpunkter på politikens utformning. Jag anser att jag är väl insatt i vargfrågan.

Det var ett bedrövligt debattklimat under dessa år. Min, och LRF:s position, kan sägas ha varit en pragmatisk kompromiss. I en hårt polariserad fråga är det kanske den mest obekväma position man kan ha – man blir nämligen attackerad från ”båda håll”.
Jag klarade mig ändå ganska bra. Jag blev uthängd på en hemsida med namn, adress och bild under rubriken ”varghatande jägare” – men det var i stort sett det enda som hände. Flera av mina kollegor fick utstå mycket värre saker.

Jag tänker att det sätt som vargfrågan debatterades under den här tiden var en sång till den storm som skulle komma. Debatten fördes mellan ytterlighetspositionerna. Det slängdes invektiv, hot och osakligheter hejvilt mellan debattörerna. De tjänstemän som arbetade med vargfrågan var tvungna att skaffa hemliga telefonnummer och få skyddade identiteter.
Media bidrog hela tiden till att lägga mer bränsle på brasan.

Fram tills igår trodde jag att frågan hade lugnat ned sig, men tydligen inte.

Naturskyddsföreningen (som bär ett stort ansvar för att det har blivit som det har blivit) fortsatte att anklaga politiker, myndigheter och forskare för att vara korrupta. Man läser statistik som fan läser bibeln och man visar noll hänsyn till de människor som faktiskt är berörda och drabbade. En position som aldrig kan leda fram till en hållbar samexistens mellan jägare, djurhållare och vargar.

Det kändes som att kastas fem år bakåt i tiden. Några nya ansikten fanns bland debattörerna, men debattgreppen och argumentationen var den samma.

Jag tänker att det sätt på vilket vi hanterade, eller inte hanterade vargdebatten, var en försmak på hur hela samhällsdebatten nu har kommit att bli.
Det sansade samtalet, kompromisserna och de neutrala forskningsrapporterna är inte intressanta.
Istället ser vi manifestationer, fackeltåg och lynchmobbar som drar fram på gatorna. Återigen haglar invektiven och personangreppen. Återigen hängs människor ut på hemsidor som än det ena och än det andra.

Misslyckandet inom vargfrågan var alltså en fingervisning om hur dåligt vi, inom vårt demokratiska system, klarar av att väga samman olika intressen och hitta kompromisser.

Det finns starka intressen som inte är det minsta intresserade av att frågor ska lösas. De bygger hela sin existens på att frågan ska fortsätta att vara polariserad och att debatten ska fortsätta. Om problem och knutar löstes så skulle de, och de personer som är mest tongivande, tappa hela sin position i samhället. Det skulle inte finnas några möten att åka på för att hålla brandtal, det skulle inte behöva anordna några manifestationer, det skulle inte behöva skrivas några debattartiklar, bloggar och facebookinlägg.

Livet skulle helt enkelt bli tråkigare för dessa demagoger. Därför brinner elden fortfarande. Därför anordnas det fortfarande vargdebatter.
Det är det bröd och skådespel som långsamt äter upp vår sammanhållning och gemenskap.