Sprutbondens ekologi

En av sommarens höjdpunkter är fältvandringarna. En fältvandring är precis vad det låter – en vandring på åkrar och i fält. Ett gäng bönder och växtodlingsrådgivare träffas och tittar på grödor. Vi diskuterar hur grödorna ser ut, tittar på ogräs, svampangrepp och skadeinsekter. Vi pratar om vilken gödslingsstrategi som är den bästa och hur, när och varför vi har valt att bekämpa ogräs och ohyra.
Det är ett tillfälle att utbyta erfarenheter, knyta kontakter, fortbilda sig och få inspiration.
För mig är det dessutom ett ypperligt tillfälle att prova mitt makroobjektiv till kameran.

Det är både bönder som odlar ekologiskt och konventionellt som träffas. Diskussionerna är, till skillnad från debatterna som oftast förs i media av till exempel naturskyddsföreningen, fria från brösttoner, överdrifter och ideologiska låsningar. Vi bönder, oavsett om vi odlar ekologiskt eller inte, står inför samma utmaningar, vi använder dock olika metoder för att lösa problemen och vi har därför mycket att lära av varandra.

När diskussionerna i media handlar om man alls ska använda kemisk bekämpning , så pratar vi om när man ska spruta, hur stor dos man ska använda, vilka förebyggande åtgärder man kan göra för att slippa spruta och vilka preparat som är de bästa ur miljösynpunkt. Vi lär oss att känna igen olika symptom på skadegörare och vi lär oss namn på svampsjukdomar och vi lär oss vilka preparat som fungerar bäst.

Det är befriande med sådana diskussioner, när debatten i övrigt mest är pajkastning och försök till förenklingar som får det att framstå som att världen är svart eller vit.
Tyvärr har det allt mer polariserade debattklimatet också börjat slå in kilar mellan oss bönder. Några av mina ekologiska kollegor vittnar om att de allt oftare får klä skott för de osakligheter om det konventionella jordbruket som framförs i debatten. Det gör att de ibland drar sig för att gå på möten där ekologiska och konventionella bönder träffas.

Om diskussionerna som förs utanför initierade kretsar av bönder, rådgivare och forskare hade kunna nå en högre nivå så hade utvecklingen mot ett ännu mer hållbart jordbruk säkert gått snabbare. Men det är nog att hoppas på för mycket. Positionerna är låsta och många tjänar säkert på att det fortsätter att vara på det viset.