Stämmotankar

På väg hem från LRF:s riksförbundsstämma finns det alltid en rad tankar och intryck att processa. Ofta präglas dessa för min del av frågor kring varför de framåtsyftande och strategiskt viktiga diskussionerna ofta lyser med sin frånvaro.

Jag tror inte att det är vi stämmoombud som är problemet. Jag har lärt känna de flesta av ombuden personligen och vet att de är personer som har förmåga att tänka fritt och visionärt.

Om vi sätter oss med ett blankt papper och tänker oss att vi skulle ordna ett möte där vi ville ha framåtsyftande diskussioner utan låsningar och med möjlighet att tänka fritt och högt – skulle vi då ha ordnat en riksförbundsstämma på det sätt som vi gör idag?

Skulle vi sätta ett par hundra människor i ”biosittning”? Skulle vi se till att dessa personer hade med sig tydliga förhandlingsmandat och låsta positioner från sina regioner? Skulle vi direktsända diskussionerna så att alla som vill, i realtid, kan se och höra eventuella tokigheter som kan dyka upp i en sådan debatt? Skulle vi, under en sträng ordförandes ledning, se till att begränsa var och ens talartid till två minuter? Skulle vi se till varje moment i diskussionerna präglades av en tilltagande panikkänsla av att inte bli klar i tid för att hinna med bussen, tåget och flyget hem?

Nej, självklart inte. Vi skulle ha gjort på något helt annat sätt.

En stämma är helt enkelt utformad för att på ett smidigt sätt kunna välja styrelse, lyssna på föredragningar av verksamheten och det ekonomiska läget. En stämma är perfekt för att rösta om saker.

Därför är det inte konstigt att det blir som det blir. Precis som att en traktor är dålig om man vill åka fort, men bra att ha om man vill dra en plog, så är en traditionell riksförbundsstämma ett bra forum för vissa typer av diskussioner och ett dåligt forum för andra typer av diskussioner.

Vissa formella saker måste ordnas i en organisation. Vi måste välja personer till olika poster. Vi måste bevilja ansvarsfrihet och hantera motioner. Sådant görs bäst på en traditionell stämma.

Därför måste vi utvärdera stämman utifrån hur väl vi lyckas göra det som är stämmans huvudsakliga funktion.

Vi ska heller inte känna allt för stor nedslagenhet över att diskussionerna inte blir så ”spirituella” som vi kanske önskar. Stämman är helt enkelt inte gjord för sådant.

I folkrörelsen LRF har vi gott om andra forum som är gjorda och väl lämpade för de framåtsyftande  och öppna diskussionerna, där vi för att använda en sliten klyscha kan ”tänka utanför boxen”.

Utifrån förutsättningarna tycker jag alltså att LRF:s riksförbundsstämma 2016 var en riktigt bra stämma.