Sverige är en liten och exportberoende ekonomi

Jag har skrivit texter om nationalekonomi, som är ett ämne som jag har exakt noll högskolepoäng inom, i några års tid nu. Jag känner att jag börjar upprepa mig. Men eftersom upprepning är all inlärnings moder så skriver jag nu ytterligare en variant på en text som jag redan har skrivit många gånger. 

När vi säger att Sverige är en liten och exportberoende ekonomi, så brukar det alltid följas av argument för att gynna exportnäringen. Det kan till exempel vara politiska satsningar för att göra utländska marknader tillgängliga, vilket ju är bra. Det är faktiskt så att många länder kräver att Sverige skickar dit kungen eller bordtennisstjärnan Jan-Ove Waldner för att rätt tillstånd och dokument för svensk export ska kunna undertecknas.

Men ofta efterföljs konstaterandet av att Sverige är så exportberoende av något uttalande om att det är ett problem att den svenska kronan är så stark. Det gör nämligen att svenska produkter har svårt att konkurrera på världsmarknaden. Det här är en slutsats man kan dra om man bara tittar på en del av ekonomin och inte förmår se helheten.
För varför är vi exportberoende?

Om vi, för att göra det lite enklare, tar mig själv som exempel. Jag är förvisso ganska händig och kapabel att producera en hel del av de saker jag behöver för att överleva och ha ett någotsånär drägligt liv. Men de mesta av de saker jag behöver måste jag köpa av andra.
Den här datorn som jag skriver den här texten på, kan jag inte tillverka själv av saker jag hittar i farsans verkstad. Jag måste köpa den av någon annan.

För att få pengar att köpa en dator för, så måste jag sälja någonting som jag kan producera. Jag kan producera spannmål.
Jag kontaktar en köpare av spannmål, men han säger att den spannmål jag har att sälja är för dyr. Då har jag två alternativ.

Antingen sänker jag priset. Det svider förstås. Jag måste sälja mer spannmål för att ha råd att köpa en dator.
Eller så säger jag att jag kan ta betalt i något annat än pengar, något som är mindre värt. Jag skulle till exempel kunna säga att jag vill ha betalt i sådana där papperslappar som används som pengar i spelet Monopol.
Som i ett trollslag blir jag väldigt konkurrenskraftig! Jag kommer att sälja massor av spannmål och Monopolpengarna kommer att strömma in.

De flesta borde kunna räkna ut att den senare lösningen för att stärka min konkurrenskraft är som att kissa i byxan. Visserligen behöver jag inte sänka priset på min spannmål när jag är beredd att ta betalt i en annan ”svagare” valuta, men jag får ju en lägre köpkraft i utbyte mot min spannmål än vad jag annars skulle ha fått. För när jag går till datoraffären så har jag väldigt svårt att byta till mig en dator för mina monopolpengar.

Men ändå är det här resonemanget om att vår valuta måste försvagas för att ”få fart på ekonomin” och ”gynna exporten” allmänt vedertaget, även hos etablerade ekonomer.

Sverige är en liten och exportberoende ekonomi, det är sant. Men vi är exportberoende därför att vi är importberoende. Vi är importberoende därför att vi är en liten ekonomi som inte har förmåga att producera allt det som vi vill ha.

När vi sänker vår valutas värde, istället för att sänka priset (och produktionskostnaden) för våra produkter så lurar vi oss själva. Visserligen får vi vår malm och vår pappersmassa såld ute i världen utan att behöva sänka priset. Men när vi i nästa steg ska handla elektronik och allt annat som vi inte tillverkar själva så får vi inte lika mycket för våra pengar.

För mig är det helt obegripligt att den här ”sanningen” om att vår starka valuta är ett problem för oss tillåts få fortsätta spridas oemotsagd. Hur kan det vara så?
Hjälp mig att förstå!