Sverige glider isär, men vad ska vi göra åt det?

Jag läser Tove Lifvendals ledarkrönika ”Kameleonter i vilda västern”, om ett Sverige som glider isär. En av hennes poänger ligger i ordet ”glider”. Att politiker som för närvarande sitter vid makten hellre använder orden ”glider isär” än ord som ”slits isär” och ”rivs isär”. Politiker som för närvarande är i opposition använder de senare uttrycken.
”Glider” låter snällare och mer som en process som går av sig själv. ”Slits” och ”rivs” låter mer våldsamt och som resultatet av (motståndarens) politiska beslut.

Om den här glidningen verkligen är sann, vet jag inte. Det beror säkert på vilken aspekt som avses. Någon pekar på de ekonomiska klyftorna och vill göra en politisk poäng av det (skatten måste höjas ytterligare), någon pekar på de kulturella skillnaderna, och gör någon typ av politisk poäng på det. Andra hittar en skiljelinje mellan stad och land – vilket jag anser är en överdriven konfliktlinje.
Man kan helt enkelt inte dela in människor i landsbygdsbor och statsbor och betrakta dem som helt olika ”djur”.
Det finns gott om vargkramare, vegetarianer och miljöaktivister även på landsbygden och det finns många jägare, köttätare och Sverigedemokater även i de större städerna.

Jag tycker dock att det ligger något i att vi som folk håller på att glida isär. Jag antar att den kulturella skillnaden mellan oss ökar. Med ”kulturell skillnad” menar jag inte att vi har olika förhållningssätt till dans kring midsommarstången och jultomten. Jag tycker mig se att skillnaden mellan våra grundläggande uppfattningar om rätt och fel ökar. Det är en utveckling som inte beror på invandring från andra kulturer till största del, det skulle ha skett iallafall.

Sverige har varit ett nästan unikt homogent land sett till befolkningen. Under nittonhundratalet verkar det som att vi – trots att det fanns stora ekonomiska klyftor och olika bakgrunder – ändå verkade dela de flesta grundläggande uppfattningar om saker och ting. På den tiden var (nästan) alla sprungna ur en bakgrund där vi precis gått från bondesamhället till en industrialiserad ekonomi. Den dammiga landsvägen, mjölkpallen och hö-hässjorna fanns fortfarande i färskt minne hos en stor del av befolkningen.

Nu har dessa kulturella band glidit isär. (Eller slitits isär, om ni så vill) och vi har – rent åsiktsmässigt – spridits som löv för vinden. Från början växte vi på samma träd, men nu har vi blåst i alla möjliga riktningar.

Den homogena befolkningen som Sverige hade under nittonhundratalet gjorde det möjligt att bygga upp en omfattande gemensam förvaltning i form av en stat som växte och växte. Inte bara ekonomiskt utan även i form av inflytande över individernas liv. Den allmänna skolplikten säkerställde att vi alla fick samma världsbild förmedlad via olika politiskt överenskomna läroplaner. På TV fanns det två kanaler och alla tittade på ”Gäster med gester”. Vi kom från samma bakgrund och vi stöptes i samma form. Det var inte så svårt att komma överens om hur vi skulle ha det – vi var ju redan från början nästan överens.

Men, som sagt, nu är det annorlunda. Vi tycker inte längre som varandra och det verkar inte heller som att vi längre tycker om varandra. De som tycker olika är antingen ”politisk korrekta” kulturmarxister eller grottmänniskor som ”kravlat fram ur sina hålor” och har fräckheten att torgföra sina åsikter.

En illustration hittar jag i den branch där jag själv är verksam. I en kommentar på LRF:s facebooksida skriver någon: ”civiliserad samhälle vill inte längre ha animalieproduktion med blod, våld och tortyr, där djuren plågas och dödas” (Sic.)
Vi som jobbar med djur känner självklart inte igen oss. Vi tycker helt tvärt om.
Hur sjutton ska en köttbonde och den person som skrivit inlägget kunna komma överens om en gemensam kompromiss som vi båda kan leva med? Hur ska vi tillsammans utforma en stat som tar lika hänsyn till bådas perspektiv. Perspektiven och de grundläggande åsikterna är ju oförenliga med varandra.

En politiker som säger att Sverige håller på att glida isär och att de har en plan för att råda bot på isärglidningen, måste presentera en plan för hur vi kunna förena en stor stat med stor befogenhet att styra våra liv med det faktum att skillnaden i åsikter om vad som är rätt och fel verkar öka mer och mer.

Kanske finns det i slutändan bara två möjliga alternativ. Antingen låter vi det gemensamma minska i omfattning, så att det bara gäller frågor där vi kan och måste ha en gemensam syn. Vi borde förhoppningsvis kunna komma överens om att det är fel att slå ihjäl varandra, iallafall.
Eller så lämnar vi samförståndsandan och den demokratiska förhandlingen som präglat vårt land under så lång tid. Den grupp som är starkast (i något avseende) får helt enkelt bestämma hur det ska vara och de som inte frivilligt vill dansa med får man tvinga.

Det kan låta som väldigt drastiska alternativ. Men jag tror att frågan är så pass allvarlig att vi faktiskt måste ta oss en funderare.
Vi är ju inte ens överens om det stämmer att Sverige håller på att glida isär, än mindre om på vilket sätt. Vi är definitivt inte överens om hur problemet ska åtgärdas – ska det vara genom höjd eller sänkt skatt, högre eller lägre bidrag?
Ändå tänker vi oss att vi ska lösa problemet gemensamt.
Går det, under de rådande omständigheterna?