I mästerskapen tävlar man i två grenar. Dels stuttorv, dels långorv. En stuttorv är som en blandning mellan en vanlig lie och en skära och den används för att slå där det är väldigt brant eller mycket sten, träd och annat som är i vägen. I stuttorvsklassen ska den tävlande slå en 3*3 meter stor…
I flera år har jag varit sugen på att åka till Norge och Telemark för att vara med på tävlingarna i lieslåtter på slåtterfestivalen i Hjartdal. Just den här tiden på året brukar jag inte ha tid för några resor, därför har åren gått utan att jag har kommit iväg. Men nu har jag insett…
Så äntligen, efter 75 mil i bil har jag hittat det jag letade efter. En handsmidd lie från Tinn. Crèmè de la crèmè bland liar. Nu kan jag inte skylla på materialet längre.
Vi sitter ute en stund på kvällen, jag och Gunnar. Solen är på väg ned och vi tittar ut över sjön Totak. Sjön ligger 700 meter över havet och det är kallt. Bara några få plusgrader. ”Berget där borta kallar vi för Björnstjerne Björnson” säger Gunnar och pekar.
Man kan liksom inte fråga rätt ut. Vi måste prata runt lite först. Gunnar säger att jag är ledare för bondelaget i Dalarna och brukar 90 hektar (eller 900 mål, som de säger här). Här i Norge framstår jag som värsta storbonden med 90 hektar. Jag försöker förklara att jag är en småbrukare med svenska mått mätt. Jag tror att de tolkar det som att jag försöker vara ödmjuk.
Allt är nytt. Allt är fint. Ladugården är så välskött, luftig och ren, att det inte ens luktar ladugård i ladugården. I varje detalj i snickeriet är det extra möda nedlagt på att det inte bara ska vara funktionellt, det ska snyggt också.
Om jag ska få tag i den perfekta lien, är det här jag ska börja. Men först ska vi mjölka getter.
