Tankar i knapphetens tid

Vi har begränsat med resurser till vårat förfogande. Det är den insikten och frågan om hur vi ska använda dessa begränsade resurser som ligger till grund för olika ideologier.
Om vi hade haft oändligt med resurser så hade vi klarat oss med två regler. För även i edens lustgård finns det begränsat med plats och varje person skulle fortfarande vara en unik individ. Så dessa regler skulle vara.

1. Du får inte begå våld i någon form mot någon annan, det är en kränkning av varje persons äganderätt till sin egen kropp.
2. Den som först gör anspråk på att befinna sig på ett visst ställe, är den som har rätt att vara där.

Men nu lever vi ju, som bekant, inte i en värld där allt finns i överflöd. Därför har vi infört olika system för att använda våra begränsade resurser på ett så bra och effektivt sätt som möjligt.

I en fri och fungerande marknadsekonomi löser man problemet genom att ge alla resurserna ett pris. Det priset är resultatet av att alla människor värderar de olika resurserna olika. Priset på en vara eller en tjänst är en ögonblicksbild av vad som händer när två personer väljer att göra ett byte av en vara eller en tjänst mot pengar.
Värde och pris är alltså inte samma sak och det ligger verkligen något i uttrycket ”att veta priset på allt, men värdet på ingenting”. Priset går att läsa av på en prislista. Vad värdet är vet bara var och en själv. När någon tycker att priset överstiger värdet så säljer man, om det är tvärt om, så behåller man.

Denna process, där bara sådana affärer blir av som båda parter upplever att de tjänar på, leder till att våra begränsade resurser används på det mest effektiva sättet. Iallafall tror vi som förespråkar fria marknader det.

Men det finns de som ser mer eller mindre stora problem med detta frivilliga system. Dels finns det de som anser att människor som agerar enskilt och frivilligt har ett kortare tidsperspektiv än vad som är långsiktigt hållbart.
Därför införs tvingande system som ska förhindra att vissa affärer görs och att vissa resurser används på ett visst sätt. Dessutom försöker man lösa problemet med att människors behov inte alltid korrelerar med samma människors förmåga att byta till sig resurser. En fattig människa som är i behov av en dyr medicin ska kunna få den utan att behöva skuldsätta sig. Därför införs ett system som tvingar människor som har resurser att avstå dem på ett solidariskt sätt. Det här systemet kan utvecklas att vara mer eller mindre omfattande.

Visserligen löser det problemet med att många som annars inte skulle ha råd till det mest nödvändiga får nu det. Men å andra sidan riskerar vi att få ett samhälle med ständigt växande behov och ständigt krympande förmåga. Vi får ett samhälle där fler och fler förleds att tro att alla kan leva på andras bekostnad. Därför behövs systemet regleras och strikta regler för vem som kan få vad behöver införas.

Problemet med den lösningen i ett demokratiskt system är att de som ska besluta om reglerna för de statliga transfereringssystemen är politiker. Dessa politiker behöver bli valda för att få makten att besluta. De är alltså valda av samma personer vars möjlighet att försörja sig via systemet ska begränsas.

Det här leder till en serie av

1. Vidlyftiga vallöften i syfte att beveka väljarna
2. En lång radda brutna löften när politikerna väl har blivit valda
3. Ett stigande politikerförakt.

Efter någon tid, lång eller kort, i ett system där vi helt plötsligt har glömt bort att resurserna är begränsade står politiken inför två val. Antingen försöka dölja att det ser ut som det gör, eller ta tjuren vid hornen och säga som det är.

En rad åtgärder har gjorts för att dölja det faktum att vi lever över våra tillgångar. Staten kan  låna pengar och därmed få oss att tro att vi själva inte behöver betala för kalaset via skattsedeln. Förvisso behöver vi så småningom betala tillbaka, men det sker  långt fram i tiden då de flesta av oss inte längre är med. Men våra barn får betala. Antingen genom en skyhög skatt, eller genom en sänkt levnadsstandard.
Centralbankerna kan förleda oss att tro att vi har mer resurser än vad vi har, genom att öka mängden pengar i omlopp. Hjulen snurrar då fortare ett tag, men på samma sätt som lånefinansieringen ger en sur eftersmak, får stimulanserna konsekvenser i framtiden.

Vilken typ av system vi förordar grundar sig nog i vilken människosyn vi har.

De som anser att människan är ond och egoistisk vill inte ha ett system som bygger på frihet och kapitalism. Det blir ett roffarsamhälle där den rike tar allt.

De som anser att människan är god tänker att vi kommer att hjälpa varandra även om vi inte är tvingade till det.

Problemet, som jag ser det, med den inställningen att vi är onda och giriga, är att det system som vi bygger upp för att motverka detta dels ska utformas av människor och dels ska styras av människor. Människor som vi precis har konstaterat är onda och giriga.

Om man har inställningen att människor är onda och giriga, är det då klokt att utvidga dessa människors mandat. Från att de har möjligheten att göra onda och giriga saker med sina egna pengar till att de dessutom ska få rätt att göra det även med andra människors pengar?