Tecknad film

Nu när det bara är tolvochetthalvt år kvar till jag fuller 50 år, så har jag kommit till den ålder då det har gått så lång tid sedan jag själv var barn, att de förändringar som skett i samhället sedan dess, är så stora att de är värda att prata om.

Jag och min bror har hyllmeter med VHS-band som det står ”Tecknat” på. När jag var barn hade man videoapparater, som var en sorts kassettbandspelare för teven. Man kunde köpa filmer, hyra filmer och framför allt spela in filmer som sändes på teve.

Vi spelade in allt tecknat som sändes. Allt. Under fler års tid. Varför gjorde vi det?

För att förstå det, så måste ni förstå hur teve i allmänhet och teve för barn i synnerhet, var på den tiden.

Det fanns två kanaler, ettan och tvåan. Det teveutbud som var riktat mot barn sändes i ungefär en timme varje kväll med start klockan 18:15. Det var nästan aldrig tecknad film. Eller, jo, i vinjetten till ”Fem myror är fler än fyra elefanter” var det lite tecknat. Rosa elefanter med svarta hattar, var det. Det sändes en hel del Tjeckisk dockfilm också. Både då, och såhär i efterhand, var det fullständigt obegripliga dockfilmer. Jag kommer ihåg att färgskalan var… vad ska man säga… sepia, kanske det heter. Det mest obegripliga för mig som barn, var ändå den av konstnären Stig Claesson (Slas) illustrerade (och berättade?)  genomgången av tio guds bud. Det hade säkert en oerhörd konstnärlig höjd. Men inte för en femåring.

Inställningen var att det svenska teveutbudet för barn skulle utgöra ett skydd mot det som kallades för Amerikansk skräpkultur. Därför sändes nästan aldrig ”Kalle Anka filmer”. Utom en gång per år. En timme på julaftonen. Då gjordes ett undantag. Det var julklappen till det svenska folket. Då fick det vara roligt. Då fick det vara färgglatt. Då fick vi en liten smakbit av skräpkultur.
Det var, iallafall hemma hos oss, tabu att spela in denna timme tecknad film på video. Att kunna titta på denna högtidstimme när som helst på året, skulle devalvera julen som högtid. Det skulle vara som att ha tomte, gran, och julklappsutdelning varje dag hela året.

Med tiden började det komma sprickor i den betonggrå fasaden av östeuropeiska sagor i sepia, svenskproducerad vänsterpropaganda, och ”Beppes godnattstund”. Vid ytterligare två tillfällen i veckan kunde man få se tecknad film. På lördagsmorgon sändes ”Godmorgon Sverige” med Fredrik Belfrage. Där sändes tio minuter tecknad film. Jag vill minnas att det ofta var Musse Pigg och Pluto. Vi spelade givetvis in dessa tio minuter i veckan.
I ”Lilla Sportspegeln” sändes, av någon märklig anledning kan man tycka, också tecknad film. ”Tom och Jerry” jagade varandra och pryglade varandra i några minuter varje vecka. Jag och min bror spelade givetvis in även detta.

Och så höll vi på. Vecka ut och vecka in. Det blev 10-20 minuter mer tecknat på banden och arkivet fylldes på i en långsam, men jämn, takt.

Men sen hände det något. Jag minns den kvällen som om det var igår. Jag och min bror brukade vara hos våran farmor på kvällarna. Vår mamma och pappa var ju i ladugården och mjölkade och då fick farmor vara barnvakt. Vi tittade på barnprogrammen. Sveriges television hade förnyat sig en aning och lät nu en karl i björndräkt som bodde i någon form av skjul tillsammans med en tygsnigel och en hund av trä, presentera de olika tjeckiska dockfilmerna. Det var ju kul.

Men när Björnes Magasin tog slut och vi var i färd med att, som brukligt, byta kanal för att titta på ”Cafe Norrköping” och därmed tillgodose vår farmors underhållningspreferenser, så hände det något. Det började ett program som hette ”Disneydags”. Kalle Anka-film i en hel timme. Både nya filmer under namnet ”Duck Tales” och gamla godingar.

En. Hel. Timme.

Jag och min bror visste inte hur vi skulle hantera detta. Paniken tilltog. Vi hade ingen videobandspelare hos farmor och den sanslösa glädjen balanserades av panikkänslan av att vi missade att spela in denna unika händelse.

Men det var ingen unik händelse. Det fortsatte vecka efter vecka. Vi satt beredda med ett finger på ”REC-knappen” och ett finger på ”PLAY-knappen”. Proppen gick ur fullständigt. Utbudet fullkomligt exploderade. Det var tecknad film varje kväll. Gustav (Garfield) – vi spelade in. Disneydags – vi spelade in. ”Bo ko” – vi spelade in.

Vi fick börja köpa tiopack med VHS-band varje månad. Och så höll vi på i säkert två år.

Sedan orkade vi inte mer. Det var ett heltidsjobb på kvällstid.

Överutbudet av tecknad film gjorde över tid att vårt förhållande till fenomenet normaliserades. Vi var inte som små tjackpundare som lekte med tungan över nariga läppar och smackade nervöst varje gång det nalkades tecknad film.

Vi tittade när det passade och när det var roligt. Vi spelade inte in allt. Vi spelade inte in alls – faktiskt.

Vi var friska. Vi hade blivit botade.

Filmerna står kvar i bokhyllan som ett monument över den tid då vi barn slapp de tjeckiska dockfilmerna. Den tid då vi fick lite mer frihet.