Tiggare och reklam i det offentliga rummet

Jag tycker att det verkar som att både det politiska parti som annonserade i tunnelbanan och de som rev ned annonskampanjen verkar se samma problem – båda är förbannade över någonting som finns i det offentliga rummet. Båda sidor anklagar varandra för att ta till odemokratiska metoder för att få bort det störande momentet ur det offentliga rummet. 

Den ena sidan vill ha bort tiggarna, kanske inte främst för tiggarnas skull, utan för att det är ett störande inslag i det offentliga rummet.
De som rev ned annonskampanjen gjorde det för att demonstrera mot att sådana budskap får finnas i det offentliga rummet.
Det är helt enkelt en fråga om vad man ska behöva se när man tar sig till jobbet på morgonen.

Det här får mig att tänka att det kanske varken är i tiggarna eller reklamen som problemet ligger, utan i det offentliga rummet.

Om inget offentligt rum hade funnits så hade det ju tiggeriet varit en fråga mellan tiggare och ägaren av platsen för tiggeriet. Antingen är det okej för markägaren att det sitter en tiggare på platsen, eller så är det inte okej.
Om inget offentligt rum hade funnits så hade ju reklam mot tiggeri varit en fråga mellan annonsör och ägaren av platsen för annonsen. Om ägaren av platsen inte tycker att det är okej, så är det inte okej.

Men när vi har ett offentligt rum som tillhör oss alla så måste vi komma överens om vad man får och inte får göra där. Det finns två vägar att gå, antingen leder vägen mot att man nästan inte får göra någonting i det offentliga rummet. Eller så leder vägen mot att man i princip får göra vad man vill (utom sådant som man inte heller får göra i privata rum, som att stjäla, knarka och slåss).

Om vi väljer vägen som leder till att man kan bli gripen för att man, i det offentliga rummet, har gjort någonting som upprör någon annan – då tror jag att vi går fel.

Det enda rimliga är ett öppet offentligt rum där både tiggeri och kampanjer mot tiggeri är tillåtet.