Tror du på gud, Martin

Det är sällan någon ställer frågan och när någon gör det brukar jag brukar reflexmässigt svara ”nej”. Men den här gången tvingade jag mig själv att försöka tänka efter när Gunnar frågade mig om jag trodde på gud.

Nej, jag tror självklart inte på att det finns någon som – liksom – ”är” gud. En gubbe på ett moln som blickar ned över oss och dömer gott från ont.

Nej, jag tror inte heller att det finns någon odefinierbar högre makt. Som fysiker känner jag dock stor respekt för vår mänskliga hjärnas oförmåga att förstå tid och rum, särskilt när vi adderar fler dimensioner. Vi människor är gjorda för ett liv på jorden där vi rör oss uppåt eller nedåt, höger eller vänster och framåt och bakåt. Vi vet att tiden går och att det som hände igår har hänt och det som ska hända i morgon ännu inte har hänt. Men bortom vår förmåga att intuitivt känna rummet och tiden så (kanske) det finns ytterligare dimensioner som vi bara kan förstå i komplexa och abstrakta ekvationer.

Saker är inte övernaturliga bara för att vi människor inte förstår dem. Vi är små kortlivade varelser som myllrar omkring på ett litet klot i världsrymden. Vi är gjorda för att fånga kaniner och plocka bananer i djungeln. Bara för att vi inte har en intuitiv känsla för vad som händer när man passerar ett svart hål i nära ljusets hastighet, eller vad som finns bortom händelsehorisonten, innebär inte att sådana fenomen är ”övernatruliga”. Bara för att det händer saker som vi inte kan förklara betyder inte att det är något konstigt – i en vidare bemärkelse.

I bland får jag, och kanske andra libertarianer, kritik för att jag är så principfast och dogmatisk. Det framstår nästan som att vi har ett religiöst förhållningssätt till de grundregler som den libertarianska ideologin bygger på. Rätten till liv, rätten till den egna kroppen, äganderätten och den av detta följande principen, om att inte initiera våldshandlingar mot andra.

Men dessa regler är inte religiösa. Det är bara regler som vi tror måste utgöra fundament i ett fungerande samhälle. Om människor inte dödar, stjäl och slåss så borde samhället kunna fungera ganska bra.

Men varför ska man egentligen hålla sig till dessa regler?

I många fall räcker det med egenintresset. Att leva enligt dessa regler gynnar, i de flesta fall, varje människas egoistiska mål i livet. Men det är inte alls självklart.

Vi människor kan hamna i situationer där det mest rationella handlingssättet inte alls är att följa de libertarianska grundreglerna.

En lägervakt i ett koncentrationsläger under andra världskriget skulle själv antagligen bli dödad, om han försökte leva efter regeln om att själv inte utsätta andra för lidande.
Vilken är motståndskraften som hjälper oss människor att, även om vi hamnar i ett sammanhang där vi förväntas, eller till och med gynnas själva av att, mörda, stjäla och misshandla?

Jo, det är vår moral. Det är vår förmåga att motivera varför vi inte ska begå dessa brott.

Jag tror att alla människor har en moraluppfattning om rätt och fel. Hur vi motiverar moralen för oss själva är nog helt individuellt. Vi är nog också olika benägna att kompromissa med vår övertygelse.

Det var det här resonemanget som ledde mig fram till svaret att – ja – jag kanske tror på gud. Om gud är det som hjälper mig och andra att göra det som är rätt. Det som hjälper oss att motivera varför vi inte ska göra fel och orätt mot andra. Om gud kanske är det där lilla ordet ”känns” i meningen: ”Det känns inte rätt att göra såhär”:

Om det är gud som finns i ordet ”känns” när någon säger ”Nej, jag tänker inte spränga den här bomben, det känns fel”, ”Nej, jag tänker inte ta handväskan från den där gamla damen, det känns fel” eller ”Nej, jag tänker inte skjuta den där personen, det känns fel” – då tror jag på gud.