Två typer av kritik

Nu har jag drivit den här bloggen i över två år, det innebär att jag har fått en del intressanta erfarenheter.

För det första kan jag konstatera att jag har klarat mig undan mycket av de värsta avarterna, som jag trodde att jag skulle råka ut för. Jag har inte fått några hotfulla meddelanden eller liknande saker som jag trodde att jag skulle få. Kanske kan det bero på att jag skrivit på ett sätt som inte retar upp folk så väldigt mycket.
En mer sannolik förklaring är kanske att min blogg, och jag, anses som tämligen obetydliga i samhällsdebatten. Varför lägga krut på att irritera sig på en blogg på Land?

Kanske kan det vara så enkelt att ni som läser min blogg är som folk är mest. Ni kan skilja på sak och person och ni kan diskutera frågor på ett konstruktivt utan att hata och hota.

Nåväl, den kritik jag ändå får är ganska ofta av någon av följande två typer. Mitt förra inlägg – det om hur jag försöker hitta på nya kort till ”Nya Bondespelet” – renderade båda dessa typer av kritik.

Syftet med inlägget var att, på ett lite roligt sätt, beskriva några av de vanligaste problemen som medlemmarna i LRF hör av sig om. Det var alltså ett inlägg om problem som vi upplever i vår vardag och som är orsakade av politiska beslut och dålig myndighetsutövning.

Som ett brev på posten, när jag skrivit sådana typer av inlägg, kommer det kritik för att jag inte lyfter hur härligt bondeyrket är. Kritikerna tycker att jag svartmålar framtidsutsikterna och helt glömmer att nämna alla de positiva aspekterna.

Samtidigt är det vanligt med kritik som går ut på att fråga varför jag och LRF, inte tar tag i, och löser, de problem som jag pekat på i inlägget.

Jag är själv medlem i LRF och jag har högt ställda förväntningar på min organisation. Anledningen till att jag är medlem är i huvudsak insikten om att jag ensam inte klarar av att driva vissa frågor, utan jag behöver hjälp av en organisation som kan tala för en stor grupp människor. Den tyngd som en sådan organisation kan få i politiska sammanhang kan jag aldrig få själv.
Det jag som enskild behöver hjälp med, är att påverka och åtgärda uppenbart skadliga politiska beslut. Jag behöver alltså hjälp att lösa de problem som jag stöter på i min vardag som lantbrukare.
Jag är inte medlem i LRF för att få hjälp att hantera sådant som inte är ett problem för mig som lantbrukare. Jag känner inte något behov av att betala en handfull tusenlappar per år till en organisation som enbart talar om det jag redan vet – att det är i många avseenden är ganska trevligt att vara lantbrukare, att livet på landet har många fördelar och att framtiden kan se ljus ut.

Jag är förtroendevald i LRF, vilket innebär att jag inte bara är kravställare på min egen organisation. Som förtroendevald är jag dessutom en av dem som medlemmarna ställer krav på. De problem som medlemmarna har, är sällan lätta att lösa. Det kan bero på politisk ovilja, som i sin tur kan bero på ren okunskap, lathet, eller det faktum att vår uppfattning inte har stöd i opinionen. Det sistnämnda innebär att politikerna inte vill byta ståndpunkt, trots att de själva inser problemet, då det skulle innebära ett allt för högt politiskt pris för dem.

Jag använder den här bloggen, som trots allt läses av många utanför våran näring – opinionsbildare, politiker och en intresserad allmänhet – som ett del av mitt arbete som förtroendevald. När jag skriver ett inlägg, som det om Nya Bondespelet, så är det ett av de sätt jag försöker använda för att göra det jag är vald att göra. Jag försöker skapa medvetenhet och opinion för våra frågor.
Även om det inte innebär en omedelbar förändring av politiken, så är det ett helt nödvändigt första steg för att åstadkomma en förändring.