Vår beredskap är inte så god, men den går att äta

I elfte timmen verkar det ha gått upp för folk att det kan hända saker som gör att det kan bli brist på mat. Det som varit en självklarhet bara för några decennier sedan – att livsmedelsförsörjningen är en beredskapsfråga – föll ur människors medvetande i samma takt som det militära försvaret nedrustades.

Ändå är det något som ”skaver” i den nyvakna diskussionen om vår livsmedelsförsörjning i kris och krig. Jag tycker mig se en naiv bild av att, om kriget kommer så är allt annat lika, men det kommer att bli svårt att få tag i mat.

”Maten räcker bara en vecka!”

Jag har en känsla av att maten kommer att vara en av de minsta problemen i händelse av krig i Sverige. Vi kommer inte att tycka att det är ett speciellt stort problem att det är svårt att få tag i salsasås i affären till tacosen på fredagsmyset. Helt enkelt för att det sannolikt inte finns någon affär att gå till, ej heller några affärbiträden att göra affärer med. Den familj man hade tänkt fredagsmysa med kommer att sakna flera familjemedlemmar då dessa är inkallade i någon form av militär tjänst, eller så har de passat på att lämna landet. TV4 kommer inte att visa Fångarna på Fortet på TV. Vi får nog vara glada om det över huvud taget visas något på TV. Kanske har man inte ens något hus att fredagsmysa i.

Krig innebär blod, död och fruktansvärd förstörelse. Krig innebär att man inte kan lita på någon. Kanske har grannarna i hemlighet bytt sida och allierat sig med fienden? Kanske är ens bror eller syster värvad som hemlig agent. Kanske exploderar det en granat på gatan utanför i nästa sekund.

Vi verkar ha fått för oss att vi nu blivit så moderna att även kriget har blivit ”modernt”. Men moderna krig är minst lika brutala som krig alltid har varit. Bara för att fiendens vapen opereras av personer som kanske sitter framför en datorskärm, så innerbär det inte att kriget kommer att utspela sig i själva datorn. Det är inga animerade människor som sprängs. Det är riktiga människor – kanske du – som dör.

Ändå är debatten om vår livsmedelsförsörjning relevant. Det behöver ju inte vara ett krig, det räcker med någon mindre allvarlig kris för att flödena av mat och andra förnödenheter förhindras.

När vi pratar om självförsörjningsgrad av livsmedel så är det ofta balansen mellan import och export, eller balansen mellan konsumtion och produktion, som vi pratar om. Vi importerar mer än vad vi exporterar och vi konsumerar mer än vi producerar – iallafall i kronor och ören räknat. Men då får vi lov att komma ihåg att det som vi exporterar många gånger är varor av lågt värde per kg (till exempel spannmål) och det vi importerar ofta är dyra och förädlade varor (Exotiska frukter, Parmaskinka etc). Men går inte, heller i denna hypotetiska diskussion, att hålla ”allt annat lika”. Människors konsumtionsmönster kommer givetvis att förändras och kanske kommer bristvaror att ransoneras.

I en krissituation är det intressantare att studera hur stor del av det totala näringsbehovet vi kan täcka med den inhemska produktionen. För att göra det enkelt: Hur många kilokalorier behöver varje person per år jämfört med hur många kilokalorier det svenska lantbruket producerar.
Jag har inte sett någon sådan studie, men jag antar att en sådan kalkyl ser betydligt bättre ut. Vi får helt enkelt äta mer gröt och mindre kött och frukt. Det är trist, men man klarar iallafall livhanken.

Det krävs insatsvaror för att hålla igång den svenska produktionen av livsmedel. Traktorerna och de dieseldrivna reservelverk som finns på gårdarna behöver drivmedel. I dag måste oljebolagen hålla ett lager som räcker i minst sju dagar. Givetvis kommer dessa lager att ransoneras om det blir ett krisläge. Men det kommer inte att räcka särskilt länge, även om lantbruket anses vara en prioriterad bransch.

Handelsgödsel och bekämpningsmedel finns det heller inga stora lager av. Det som finns räcker kanske ett år på sin höjd, beroende på om bönderna har hunnit få hem sitt årslager eller inte när krisen inträffar.
Nu går det ju förvisso att få halvskapliga skördar under något år, även om man inte gödslar. Ett visst lager av näringsämnen finns nämligen i marken på de bättre jordarna. Men om krisen håller i sig flera år, så kommer även detta att bli ett problem.

Trots mina invändningar mot vissa delar av den aktuella diskussionen om vår självförsörjningsgrad av livsmedel, så är det välkommet att frågan nu blivit aktuell. Det finns bra och dåliga åtgärder att vidta för att förbättra situationen. Staten skulle kunna subventionera en rejäl överproduktion i fredstid för att skapa marginal för sämre tider. Det går att hålla på så ett tag, men till slut blir situationen ohållbar. Överskottet måste ju hanteras på något sätt och på sikt kommer priset på produkterna att sjunka så mycket att det, trots subventionerna, blir olönsamt att producera.

Det bästa man kan göra är att fortsätta jobba med konkurrenskraftsfrågorna, så att vi kan behålla och gärna öka, den svenska livsmedelsproduktionen på marknadsmässiga villkor. Det är inte bara bra ur beredskapspolitiskt perspektiv, utan även ur ekonomiskt och miljömässigt perspektiv.
Kanske kan det vara klokt att ha någon form av beredskapslager av spannmål och andra produkter som tål att lagras lång tid. Dessa skulle kunna byggas upp över lite längre tid så att marknadspriset inte påverkas så drastiskt.
Det är också rimligt att se över våra lager av andra förnödenheter, som drivmedel och handelsgödsel.

Några av dessa frågor är lämpliga att adressera i den livsmedelsstrategi som jag hoppas att riksdagens partier någon gång (gärna snart !) ska komma överens om.