Var drar vi gränsen för skattemoralen?

Det anses rent allmänt att vi har en moralisk plikt att betala skatt. Skattemoral – heter det.

Jag tycker att det är märkligt att begreppet ”moral” blandas in över huvudtaget. Det blir – iallafall i mitt huvud – knepigt, eftersom jag anser att skatt som företeelse är omoraliskt. Ni som läser den här bloggen har sett argumenten massor av gånger, så jag behöver inte dra dem igen.
Jag nöjer mig med att konstatera att, i moraliska frågor, kan två personer komma till olika slutsatser utan att det betyder den ena har fel och den andra har rätt.

Nu lever vi ändå i ett samhälle som bygger på att det finns en stat som finansierar sin verksamhet genom att driva in skatt från medborgarna. Eftersom medborgarna inte frivilligt vill betala in tillräckligt mycket i skatt, så har man skapat en tvingande lagstiftning. Det är alltså olagligt att tjäna pengar utan att betala en viss andel av dessa pengar i skatt.

Att vi betalar skatt är alltså inte en moralisk fråga, utan en fråga om lagstiftning och regler. Enskilda individer kan klandra andra för att de anser att de beter sig omoraliskt. Man kan till exempel välja att inte vara vän med en person som man tycker agerar omoraliskt. Men staten ska enbart bry sig om en persons agerande är lagligt fler inte.

För en tid sedan kritiserade finansminister Magdalena Andersson de svenskar som flyttar till Portugal när de går i pension. Dessa pensionärer har då möjlighet att få ut sin tjänstepension utan att betala skatt. I Anderssons och många andras ögon har dessa personer agerat omoraliskt.
Men, det intressanta är ju inte vad folk och ministrar tycker. Det intressanta är om det är lagligt eller inte. Det skulle gå att göra det olagligt att flytta till Portugal och det skulle (kanske) gå att förbjuda Portugal att ha de skatteregler de har. Men frågan är om dessa åtgärder skulle vara moraliska, eller ens lagliga.

Många verkar anse att det är omoraliskt att – som många företagare gör – välja att ta ut en del av pengarna från sitt företag i form av lön och en del i form av utdelning. På så sätt kan företagare se till att de alltid ligger under brytpunkten för statlig skatt och därutöver få pengar i form av utdelning, som bara beskattas med 20%. Detta ”knep” använder sig de flesta av dem som har möjlighet av. Även de kändisar som mest högljutt brukar hävda hur häftigt det är att betala skatt använder sig av denna typ av skatteplanering.

http://www.uvell.se/2014/10/27/vissa-är-mer-jämlika-än-andra-23890513

Det skulle inte vara några problem att göra denna typ av skatteplanering omöjlig genom att höja skatten på utdelning till samma nivå som på lön. Staten skulle då få in mer i skatt – i alla fall i teorin.
Men i praktiken skulle skatteplaneringen bara flytta till en annan nivå. I stället för att företagarna fördelade sina inkomster mellan en del lön – upp till brytpunkten – och resterande del i form av utdelning. Så skulle helt säkert flera företagare se till att inte jobba mer, än att inkomsterna inte blev högre än till brytpunkten. Vid en viss nivå inträder en marginaleffekt som gör att ytterligare en arbetad timme inte lönar sig. Iallafall inte lika mycket som de tidigare arbetade timmarna.

Frågan är hur samhället skulle se på företagare som medvetet inte anstränger sig det där extra, för att slippa betala den högre skatten.
Troligtvis skulle ett beslut om att ta bort möjligheten att skatteplanera mellan lön och utdelning, i praktiken inte leda till att statens totala skatteinkomster ökade. Helt enkelt därför att man tagit bort incitamenten att arbeta och anstränga sig det där lilla extra.
Om nettoeffekten av en skatteplanering som sker enligt dagens modell och den skatteplanering som skulle ligga bakom en företagares beslut om att jobba lite mindre, är den samma – hur ska vi då se på det moraliska i detta?
Kommer framtida finansministrar att rasa över människor som medvetet inte jobbar mer än de anser att det är värt? Kommer media – som nu för tiden inte granskar makten åt folket, utan tvärt om – att skriva stora avslöjande reportage om företagare som inte jobbar så mycket som de hade kunnat i syfte att minska sin skatt?