Varför röstar folk som de gör?

Brexit, Trump, Le Pen… Det går en våg av populism över västvärlden. Ja, det kallas populism när människor inte röstar som de borde, utan väljer enkla lösningar framför svåra lösningar.

Den vanligaste förklaringen brukar vara: ”Globaliseringen och världskapitalismen har skapat stora inkomstklyftor. De rikare har blivit rikare och de fattigare har blivit fattigare. De som känner sig som förlorare blir besvikna på etablissemanget och proteströstar”.

Självklart låter förklaringen – framför allt från vänsterhåll – ungefär så. Det måste ju vara den utveckling som de alltid anser vara roten till allt ont som också är roten till det här onda.

Jag tror inte alls att det här är den enda förklaringen. Jag tror inte ens att det är en, annat än liten, del av förklaringen.

Jag tror att förklaringen är att västvärlden – och dit hör i allra högsta grad Sverige – de senaste tio till 20 åren verkar ha genomgått en accelererade psykos. Samtidsdebatten har fullständigt spårat ur och till slut har tillräckligt många blivit tillräckligt desperata för att de ska rösta på precis vad som helst, som är lite konträrt.

Vad har vi gjort på de senaste åren egentligen?

Vi har debatterat könsneutrala toaletter, och könsseparerade badtider (samtidigt!). Vi har gjort den pseudovetenskapliga genusforskningen till en religion, så att nästan alla högskolekurser innehåller, åtminstone någon intersektionell dekonstruktion av könsmaktsordningen. (Lyssna gärna på Aron Flams utmärkta podcast ”Dekonstruktiv kritik” där ämnet diskuteras på djupet).
Vi har satt folk som försvarat sina tamdjur från rovdjursangrepp i fängelse, vi har beslutat att slå sönder världens kanske bästa elproduktionssystem som vilar på kärnkraft och vattenkraft. Vi skickar räkningar på tio miljoner kronor till privatpersoner som råkar äga ett 200 år gammalt vattenkraftverk.
På amerikanska skolor finns det säkra rum och triggervarningar i böckerna – så att ingen som inte vill det ska behöva ta del av något som kan göra dem upprörda.
Vi har anställt miljöaktivister på våra myndigheter som fått befogenhet att ta ifrån enskilda skogsägare värden på miljontals kronor – helt utan kompensation.
Vi har – trots att vi har ett av världens högsta skattetryck – enorma utmaningar med att ge en samhällsservice som kan mäta sig med andra länders. Vår enda lösning är att höja skatten ännu mer.
Vi har kallat dem som såg med oro på hur vi skulle kunna hantera flyktingströmmarna, för nästan alla nedsättande uttryck som fanns i vårt vokabulär. När vi bara några dagar, veckor eller månader senare, själva gick ännu längre än vad som nyligen ansågs vara rasistfascistnazistiskt – då kallade vi det ”att ta ansvar”.
Vi har Svenska politiker som går till val på att de ska rädda klimatet. Hur kan en svensk politiker som på allvar tror att jordens medeltemperatur beror på vem vi i Sverige röstar på, vara förvånad över att väljarna letar efter någon annan kandidat?

När man de senaste tio åren inte ens har kunnat se en nyhetssändning på TV utan att djupandas in i skämskudden – hur kan man då vara förvånad över att fler och fler söker sig till alternativa nyhetskällor?

För att återvinna förtroendet krävs en besk medicin. Det finns ingen quick fix. Det räcker inte med några ”utspel”.

De som har ägnat de senaste decennierna åt att undergräva sitt eget förtroende, får börja om från början. Det finns fortfarande möjlighet att läsa in sig på de ideologier som era partier en gång grundade sig på. Det finns fortfarande bra forskning inom de flesta viktiga områdena, som det går att ta del av. Det går att förmedla nyheter på ett opartiskt sätt, ur fler än en vinkel.

Det går fortfarande att visa ledarskap.