Världens 13:e dyraste katastrof – som vi knappt känner till

År 2012 hade vi en riktig skitsommar här i Sverige – rent vädermässigt alltså. Det regnade och regnade och särskilt på hösten, när grödorna skulle skördas var det besvärligt.
Men i USA var det torrt – och det blev dyrt. Väldigt dyrt.

I USA är jordbrukspolitiken utformad på ett annat sätt än vad den är i Europa. I Europa har vi gårdsstöden, som ska garantera bönderna en viss grundinkomst, även år då skörden slår fel. I USA har man istället försäkringar, vars premie till viss del betalas av staten.

Att jordbruket står för enorma ekonomiska värden blev tydligt år 2012 då världens 13:e dyraste naturkatastrof ägde rum – torkan i ”majsbältet” i USA. Försäkringskostnaderna uppgick till 11,34 miljarder dollar (ungefär 90 miljarder kronor).
För att sätta siffrorna i relation kan sägas att världens dyraste naturkatastrof var orkanen Katrina 2005 som kostade 78,6 miljarder dollar. Tsunamin i Thailand kostade 15,8 miljarder dollar och den dyraste svenska katastrofen – stormen Gudrun – kostade 4 miljarder kronor, eller ca 0,5 miljarder dollar.

Länk till sammanställning av världens dyraste katastrofer finns här

När jag studerar statistiken kan jag något cyniskt konstatera att naturkatastrofer som inträffar i ”den utvecklade delen av världen” blir väldigt dyra, men att relativt få människor dör. I den fattigare delen av världen kostar skadorna inte så mycket – då de ekonomiska världen som blir förstörda inte är så stora. Men det dör väldigt många människor.

Trots omfattningen av katastrofen med torka i USA 2012 är det inget som verkar ha lämnat några större spår i våra medvetanden. Få är traumatiserade, ingen minns var de var eller vad de gjorde när de fick höra nyheten om katastrofen. Jag är inte ens säker på att så många av oss ens visste om att det var en katastrof.

Och det var heller ingen katastrof. Försäkringen föll ut. Priset på majs steg så att den lägre skörden till viss del kompenserades med högre priser. Bönderna gick inte i konkurs (i någon stor omfattning) och året därpå såddes återigen åkrarna. Människor behövde inte svälta (iallafall inte fler än vanligt).

Dessutom hade bönderna själva – på ett sätt – försäkrat sig genom en diversifierad odling. De odlade inte bara majs, utan även sojabönor och dessa klarade sig fint och gav en rekordskörd.

Om systemet med subventionerade försäkringar är bättre än systemet med gårdsstöd vet jag inte. Det finns säkert både för- och nackdelar. Oavsett vilket så innebär alla statliga lösningar att bönderna utsätts för en ”politisk risk”. Helt plötsligt tar statens pengar slut, eller så vill politikerna satsa på någonting annat.

I den här intressanta artikeln om hur majsbältet överlevde 2012 års torka konstaterar man att ”Farmers are less worried about mother nature and the impacts of global warming than they are about Washington”. Alltså, att bönderna i USA är mer oroliga för vad politikerna ska hitta på, än vad de är oroliga över vädret.

Artikeln avslutas med:

”Even the strongest private insurer in the world cannot sustain losses like last year” Comer said. ”I consider food supply an issue of national security. That doesn’t mean subsidizing farmers but giving them assurances through these acts of God and nature. You have to have some type of safty net for the farmers”

Vem är det egentligen som subventioneras?
Är det bonden som får en del av sin försäkringspremie betald av staten?
Är det konsumenten som får en försäkring mot stigande matpriser och mot matbrist?
Är det staten som försäkrar sig mot de upplopp och den oro som alltid brukar följa på stigande matpriser?
Är det försäkringsbolagen om i själva verket tjänar på subventionen?
Är det kanske alla de som jobbar med den byråkratiska administrationen av stödsystemen – jobb som ju inte skulle ha funnits om inte systemen fanns – som i själva verket är de som är subventionerade?

Jag lämnar den frågan som en övning till läsaren. Samtidigt kan ni i smågrupper diskutera utformningen av nästa programperiod av EU:s gemensamma jordbrukspolitik. En sådan ska vara på plats till år 2020 och det är hög tid att börja fundera på hur vi vill att den ska se ut.