2020 – Ett kapitel som är nytt

2020.

Ett nytt år. Och med det, nästan ett nytt liv. För mycket av det gamla, det som varit jag och framförallt vi, det lämnar han och jag bakom oss. Efter samtal om nutid och framtid enades vi om att vår resa på nästan 15 år, börjat lida mot sitt slut för ganska länge sedan.

På den där gemensamma stigen man går på i en parrelation, hade vi nog båda börjat vandrat lite vid sidan av och på slutet helt gått vilse. Tappat bort varandra i djungeln av vardagar, måsten, bland egna och andras behov. Som vänner har vi nu valt att säga farväl till det välsmorda teamet Norström-Stenman och fortsätta var för sig. Men alltid sammankopplade genom den där lilla människan som är vår. Och jag kan inte tänka mig en bättre Kråkungepappa till mitt barn. En lugn och stabil man med svart bälte i tålamod. Bara en sån sak.

Han stannar i huset som varit vårat. Med hundar och sina framtidsdrömmar. Jag lämnade djuren, men har tagit mina drömmar och en lätt packning med mig till ett nytt hem. Ett hus i en by nära min gamla. Ett hus som är det vackraste jag sett.

Och jag bor här tillsammans med en annan familj. Ett slags kollektiv mitt i skogen, bland blånande berg och djupa dalar. Med kreativa, varma och vänliga människor. Skrattande barn och sagolikt vackra rum.  Och närheten till allt det där jag älskar så mycket. För finnmarken ligger runt knuten.

Det är så mycket som är nytt för mig och barnet. Han bor här lika mycket som där. Tomheten och saknaden efter honom ekar i mig när han inte är här såklart. Men jag vill ge honom två glada föräldrar och budskapet att man ska våga följa sitt hjärta. Och att vuxna människors kärlek kan ta slut, men till ett barn är kärleken för alltid. Det är egentligen inget märkvärdigt med det.

Nu håller jag på att lära känna ett nytt hus med alla egenheter och okända ljud. Jag går på nya grusvägar och klappar på hästar och på stallkatten Astrid som stryker omkring här på gården. I kväll eldar jag i kaminen i mitt vardagsrum och skriver ord som spiller över.

2020.

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Men när jag tänker efter, är det mycket som är bra.

Med värme // Abborrbergs Louise