Luciafirande i finnmarken

I Finnmarken får man knappt ihop till ett byalag. Än svårare är det med ett helt luciatåg. ”Det ska väl inte hindra mig från att lussa”, tänkte jag där för ett år sedan, och lånade mig en krona från skolan jag jobbar på. Jag sjöng för skogens alla djur i kylan. Julvisa i finnmarken nynnade jag på. Det kändes passande. Och så tänkte jag att byns äldsta hus behövde lite påhälsning i vintermörkret också. Jag hörde råttorna rassla på övervåningen och korpen ropade till mig från den blyertsgrå himlen. En fin publik.

Jag undrar hur många kvinnor och flickor som burit luciakrona där inne i den gamla stugan före mig. Hur många vita särkar som svept över golven. Kanske är jag den första. Men det tror jag inte. Det var iallafall första gången för mig som Lucia. 

Lucia är en vacker och lite mystisk högtid tycker jag. Långt tillbaka i tiden, på 1300-talet, var Lucianatten årets längsta natt. Den inföll nämligen samtidigt som vintersolståndet. Man ansåg att övernaturliga makter var ute och härjade då.  Det var farligt att vara utomhus, så man gjorde bäst i att hålla sig inne och helst skulle man inte gå och lägga sig för att sova. Därav lussevakan.  Man slaktade också grisen den 13 december och därmed var julen inledd. (källa Wikipedia Lucia) 

I boken ”Häxans årstider – Magiskt trägård året runt” (Hella Nathorst-Böös 2018) läser jag ett stycke om hur man förr såg på firandet av Lucia.

På vissa håll, till exempel i Dalsland, var Lucia förr årets viktigaste högtid. I västra Sverige korades i många byar en lussebrud som alla sedan skulle dansa med. Den som blev utsedd till lussebrud kunde, liksom pingstbruden, både känna sig ärad och nervös. Å ena sidan var det den vackraste flickan som blev lussebrud, å andra sidan kunde hon få dras med dåligt rykte resten av livet. ”Den som varit lussebrud får aldrig brudeskrud” var ett olycksbådande talesätt.

 

 

Ogift som jag är, trots att jag för länge sedan är giftasmogen, tog jag som sagt risken och blev lussebrud för ett år sedan.  Man får ändå välja lite själv på vilket skrock man tror. Nycklar på bordet lägger jag aldrig, men luciasärken vågar jag dra på mig igen. Någon måste ju bringa ljuset tillbaka till finnmarken och skrämma mörkret på flykt. 

Med värme // Abborrbergs Louise