Stormar och semlor

Det har blåst. Hela tiden. Byns stora lärkträd har klagat högljutt i vinden. Snart är februari slut. Vintern kom inte på riktigt. I stället har stormbyarna slitit i mig. Både det oväder som meteorologerna pratat om och de vindilar som drabbat mig i själ och hjärta. För de har varit många ska gudarna veta. Och flera har dykt upp helt oväntat. Här om dagen höll jag nästan på att blåsa omkull.

Men så tänker jag på Kjell Höglunds text i sången om Genesarets sjö; ”Rötterna blir starka när det blåser. Luften blir friskare när åskan går…” Jag finner lite tröst där. Att man inte är ensam.

Vinden  har mojnat en smula idag. Solen kastar sitt ljus in genom mina fönster.

Jag har sportlov nu. En hel vecka med ledighet. Han, den lilla kom till mig på morgonen. Ska stanna över dagen. Jag har längtat så mycket. Jag fick en snabb kram i hallen, sen sprang han vidare in i huset och träffade henne, hon vars föräldrar jag hyr av. Nu hör jag deras skratt från rummet bredvid. Jag översköljs av en tacksamhet för att det blev såhär bra. Mitt i allt. Även om det vissa dagar känns som om jag står på gungfly. Det tillhör väl pjäsen tänker jag.

Det är fettisdag idag och i köket bakar Ia semlor till oss. Lyxigt! KBT-terapeuten säger att jag ska öva mig på att njuta. Så jag tjuvstartade med en här om dagen. Med köpta bröd.

Snart ska ska jag ta med mig barnen ut i solen. Skrota runt på gården. Njuta av att blåsvädret inte är lika starkt längre. Det rör sig bara lite i trädens toppar. Och i mig, en liten bris då och då. Det verkar som om att jag behöver lära mig navigera i vinden. Förändring gör ont. För många. Det blir ringar på vattnet, när saker inte är som de alltid varit. Men jag tror att det tillslut blir som det ska.

Jag hoppas att du som läser det här, får dela en semla och ett gott skratt tillsammans med någon du tycker om.

 

Med värme

Louise