Det är höst i min trädgård.

Jag är egentligen en höstmänniska. Jag älskar den höga klara luften. De tidiga mornarnas dimma. Krispigheten som smyger sig på. Färgerna. Mognaden. Allt det där. Det passar mig och min palett på något sätt.

I år har jag närmat mig den med trevande steg och försiktighet. Nästan väntat mig att jag ska falla dit igen. Som förra året när själaskavet tog över och allt blev sådär mörkt och tungt och tårfyllt. Jag har varit rädd för det. Och inte riktigt kunnat ge mig hän helhjärtat åt sommaren.

Men jag känner i hela mig att det är annorlunda i år. Jag är starkare. Än på länge. Jag ser färgerna, känner dofterna. Njuter av bär jag plockat, korgar med kantareller han burit med sig hem från skogen. Jag förlorar mig i den sena sommarens solnedgångar och i dimman som stiger från Pajso å.

Äpplena skiftar i rött och krassen blommar i ett hav vid trappan. Jag plockar små skatter ur trädgården. Lägger i högar. Fotograferar. Ler. Tar mig tid till det där.

Det är höst i min trädgård och jag är som krassen. Blommar lite sent.

Med värme// Abborrbergs Louise