Februaris bleka ljus

Februari och ett nytt ljus silar in genom de stora och djupa fönstren i det vita huset av sten. Det landar på trägolven, leker i rutornas böljande glas och når mig där jag rör mig genom nya rum.

Det är snart en månad sedan jag flyttade. Det är inte mycket som är sig likt. Utsikten är en annan, insikten lika så. Jag är skörstark. En aning vissen såklart. Och även om jag skrattar oftare nu, är huden på själen något tunnare. Men det finns en kraft där, en ny sorts styrka. Säkert en sån där man får när man inte har så många andra alternativ. Än att just vara stark.

Jag tappade både förmågan och viljan att skriva och fotografera efter flytten.  Jag fick nästan kramp. Kunde inte lyfta kamera eller penna utan att känna mig stressad. Jagad på något vis. En ny erfarenhet för mig. Jag som alltid tidigare kunnat flytt till mina uttryck när verkligheten varit obegriplig eller svår. Jag pratade om det med min terapeut. Hon sa att det snart skulle komma tillbaka. Att jag nog bara behövde landa lite mer. Och så kom hon, min bästa vän, och påminde mig om allt det där jag tycker om att göra.

Jag tänker att det är med mig som med de första små gröna stråna som växer upp ur askan där en rasande eld dragit fram. Försynt och sakta börjar jag blomma. Lite sent kanske. Lite fel tid. Men inget är ändå som det brukar den här vintern, så varför skulle just jag vara annorlunda?

 

Med värme // Abborrbergs Louise