Heidi, Dan och Luossa

Himlen spricker upp när jag kör bilen mot grannbyn Skattlösberg. Det har regnat under natten men nu glittrar grönskan där solens strålar bryter genom blyertsgrå moln. Jag kliver ur på parkeringen, hänger på mig kameraväskan och börjar den lilla vandringen ner mot Luossastugan. Jag stannar upp en stund och tittar ut över de blånande bergen. De berg som poeten Dan Andersson skrev om. Jag ser mitt eget när jag står här. I förgrunden betar korna och åkrarna böljar ner mot dalen där den vältrampade stigen ringlar vidare bort mot stugan. Jag tar upp kameran och knäpper ett par kort. Det är nästan omöjligt att hålla sig från att nynna på  ”Omkring tiggarn från Luossa” när mina kisande ögon söker efter bekanta landmärken där långt borta.

Jag passerar Jakob Ers gård på höger sida. Gården där min farbror och pappa bott som barn. Min farbror i elva år, pappa bara en kort stund och då i den lilla stugan Nässelbo på gården. Min farbror har berättat att det rökte in så pass i den lilla stugan, att min pappa var gulbrun i sitt skinn som nyfödd. Deras mormor och morfar var de första guiderna i Luossastugan. Eller, guider är kanske att ta i. De låste upp dörren till stugan när nyfikna människor kom och ville se var den där Dan höll till förut.

Jag ringer till min farbror för att kontrollera att uppgifterna stämmer. Han berättar då att jag har Finn-Per och Finn-Pers Majas blod rinnande i mina ådror. Finn-Pers Maja var nämligen min pappas mormors mormor. Lite märkvärdigt är det allt. Det finns ju till och med en backe uppkallad efter dem bakom finngammelgården där i byn. Även om jag vet att de flesta på skogen här är släkt med varandra.

Jag kommer ikapp en grupp med turister. De ler och frågar om jag är deras guide Heidi Baier. Jag berättar att jag är hennes vän och att jag planerar att skriva lite om henne, Dan och Luossa. De ber mig att fotografera dem tillsammans i åkerns hav av blommor. Stämningen är god, solen skiner, humlorna surrar och turisterna är förväntansfulla när vi tillsammans fortsätter de få hundra meter som är kvar till stugan.

Där på gårdsplanen möts vi av Heidi. Hon står på farstun, inramad av humlen och vinkar till oss när vi kommer.

 

Hon tar oss alla i hand, välkomnar oss till Luossastugan och ger mig en varm och mjukstark kram. Hennes ögon glittrar och jag säger att hon måste ha den vackraste arbetsplatsen på jorden. Hon bjuder in oss i stugan och i vedspisen knastrar en liten eld. Heidi säger att det var rått där inne på förmiddagen när hon kom. Hon ber oss att slå oss ner på de få skavda möbler som finns där inne i köket. Jag sätter mig på huk i öppningen mot farstun. Hedi slår sig ner på en stol vid köksbordet, tar upp gitarren i sin famn och så börjar hon berätta;

-Daniel ”Dan” Andersson föddes den 6 april 1888 i Skattlösbergs skolhus. Han var son till folkskollärare Adolf Andersson och den före detta lärarinnan Augusta Scherp. Dan växte upp under väldigt knappa förhållanden…

Heidis röst och speciella uttryck får mig att glömma tid och rum. Jag lyssnar noga. Jag har hört den här berättelsen många gånger. Den om Dans liv. Mitt första sommarjobb var nämligen just här. Som 16-årig hjälpguide till den dåvarande guiden Linda Rattfelt. Men jag har aldrig tidigare hört den berättas på Heidis vis.

Heidi berättar om att Dan fick en lillasyster när han var fem år. Hon hette Anna och gick bort vid sex månaders ålder. Dans far ska ha sagt att det var Gud som hämtade hem lilla Anna. Detta skrämde Dan väldigt mycket.

-Det föddes en ny syster. Hon fick också heta Anna. Dan tillägnade henne en dikt på 18-års dagen. Den heter ”Till min syster”, berättar Heidi.

Sen fyller hennes vemodsvackra, klara röst hela stugan.

”Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr,
och sakta stiga sagorna kring ön i Berga fors.
Förlåt ett stänk av bitter fröjd, en visa till gitarr,
det starka oss till läkedom likt strandens unga pors…”

Heidi får varma applåder, tackar ödmjukt – för sån är hon, och fortsätter berätta om hur Dans vänner och bekanta bytte namn och skepnad i hans dikter. Jag ler lite igenkännande och tänker på alla mina utkast till personporträtt som skräpar i byrålådor och på hårddiskar där hemma.

Hon berättar också om den där längtan som kantade Dans liv. Längtan bort från Skattlösberg, från de blånande bergen, och de små bruksorterna i Dalarna. Längtan till något större och något annorlunda. Han tog sig också iväg. Första resan blev som 14-åring till Amerika. Det var dåligt med jobb hemma och faderns syster och bror bodde redan där.  Människor i familjens närhet ojade sig lite över att Dans far skickade iväg honom själv på en sån lång resa. Men Adolf hade svar på tal, berättar Heidi. Han ska ha sagt;

-Dan for inte ensammen. Jag följde nämligen med halva vägen till Grängesbergs tågstation.

(Halva vägen till Grängesberg är en resa på ett par mil.)

Dan stannade i Amerika i åtta månader Sen återvände han hem igen, då lyckan inte riktigt ville sig där borta. Familjen flyttade omkring och bodde bland annat i Mårtens torp som de arrenderade. Dan jobbade med att vakta milor, han jobbade som lärarvikarie i Bringsjöberg en stund, men där ska han mest ha spelat fiol och haft det roligt tillsammans med eleverna. Han var även anställd på Kvarnsvedens pappersbruk i hela 36 timmar innan han tröttnade. Dan drömde om att bli författare och poet. Han studerade på Brunnsviks folkhögskola och skrev en period för tidningen ”Ny tid” i Göteborg under pseudonymen Black Jim.

När Dan är 23 år flyttar han tillbaka till byn och torpet Mosslasses, som Dan sedan döpte om till Luossa, Det är savolaxdialekt och betyder litet vatten eller liten pöl. Familjen kom sedan efter, men Dan fick inte riktigt ro att skriva bland alla familjemedlemmar och ibland även övernattande luffare. Han lyfte upp sitt skrivbord på vinden, men fick ändå inte frid nog att skriva. Det slutade med att han hyrde sig ett rum inne i Ludvika. 1914 släpper Dan diktsamlingen ”Kolarhistorier.” Heidi berättar att han ska ha sagt;

-Här är det inga som stör mig. Här kan jag sprida mina papper som jag vill.

Här känner jag åter igen mig i Dan. Mina sena kvällar vid datorn. När den lilla och den stora somnat och djuren krupit upp i sina hörn, då får jag ro. Jag redigerar, skriver, och hinner tänka klart. Jag förstår honom och nickar instämmande när Heidi berättar.

Jag tänker på alla de samtal jag och Heidi haft vid hennes köksbord, vid mitt och över telefonen. Samtal som har handlat om just det här. Att vilja något annat. Behovet av att uttrycka sig. Känslan av att känna sig lite som fel man på fel plats. Eller i vårat fall, kvinna.

Heidi fortsätter berätta om Dan. Om de tre stora kärlekarna i hans liv. Passionen och även erotiken i de brev han skickade till sina kvinnor. Lockar av hår och kärleksförklaringar. Hon berättar om Dans tid på Brunnsviks folkhögskola, där han studerade språk, religion och filosofi.  Hur han med sin galghumor ofta skämtade om döden. Hon beskriver en rastlös själ bland bergen, skogarna och sjöarna, som längtade till storstädernas liv och brus. Men väl där, längtade han hem till Skattlösberg igen. Som i dikten ”Avskedssång till Finnmarksskalden broder Joachim;

”…Broder Joachim, du reser dit, där rönnar digna tunga –
hälsa varmt till Luossas gula halm och glesa korn.
Hör hur Hagaparkens almar till ditt avsked sakta sjunga,
och det ringer varmt till vesper ifrån Masthuggstemplets torn!..”

Heidi berättar att Dan hade en anställning i Göteborg som journalist på tidningen ”Ny tid” i nästan ett år. När han sedan kom hem drabbades han av sin tredje stora kärlek i livet. Olga Turesson. De gifte sig 1918, hyrde ett rum av en familj i Gonäs och började renovera en stuga i samma by.

Dan sökte jobb i Stockholm och stämde träff med chefredaktören på Socialdemokraterna den 16 september 1920.

Olga är havande när den 32-årige Dan reser till Stockholm. Han åker en dag tidigare än planerat och tar in på Hotell Hellman den 15 september. Rummet han hyr över natten är rökt med cyanväte mot ohyra. Tyvärr har städerskan inte vädrat tillräckligt och Dan Andersson, poeten från Finnmarken och Elliot Eriksson, livförsäkringsinspektör från Bollnäs, dör natten till den 16 september 1920.

 

När guidningen är över och turisterna lämnat Luossastugan, bjuder hon på kaffe ur sin termos och vi pratar om vem Dan egentligen var. Denna rastlösa estetiska själ från våra hembygder. Höjd till skyarna av många, ett mysterium för oss båda. För vem var Dan egentligen? Hur tänkte han när han sökte jobbet i Stockholm? Olga väntade barn och de höll på att renovera det där huset. Hur tänkte han sig framtiden?

Heidi som stått på scenen i 19 år och tolkat Dan Anderssons dikter, har etablerat sig i Dalarna med sin vackra stämma och sina berörande tolkningar. Hon har fått många pris, stipendium och utmärkelser genom åren. Ändå känner hon sig inte riktigt nöjd. Det finns en oro i oss båda, precis som i Dan. Men Heidi hade redan i vintras tagit ett beslut. Hon berättade för mig då att det var hennes sista halvår som frilansande musiker.

-Sen måste jag göra något annat. Jag kan inte gå omkring här i mitt torp och se hur dagarna läggs på hög. Det sliter för mycket och jag längtar efter andra uttryck.

Heidi drömmer om teatern. Hon känner sig låst där i den kalla vintern, i det lilla torpet med sin gitarr. Jag frågade henne om hon sökt någon teaterskola, hon suckade och svarade att hon börjar bli för gammal. Ändå peppade jag henne. Så där som vänner gör.

En dag ringde hon och berättade att hon tagit mod till sig och sökt Calle Flygare i Stockholm. Hon for dit på audition och kom in. Nu ska hon flytta till huvudstaden. Och då slår liksom hennes hemlängtan till. Redan innan hon gett sig av. Och min separationsångest gör sig påmind.

Epiolig

God natt – god sömn jag önskar er,
ni alla vandringsmän.
Vi sluta sjunga och skiljas – vad mer
om aldrig vi träffas igen.
Jag har sagt något litet och fattigt av det
som brunnit hos mig och så snart brinner ner,
men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet –
god natt – god sömn åt er.

Med värme // Abborrbergs Louise