Höstlov
Och äntligen kom det. Höstlovet. En efterlängtad paus i det gråa. En vecka som glimmar lite extra. Hela veckan har varit fylld av äventyr. Det bästa stunderna är ändå de som sker naturligt. När man skalar bort ytter distraktioner. Åker till skogen med lunch och en täljkniv i ryggsäcken och låter äventyren börja där.
Små magar som knorrar av hunger. Det tar sin tid för glöden att bli sådär raggsocksgrå och för grillpinnar att bli vässade i spetsen.
Vi tyckte att vi såg Pettsons hatt skymta i skogen. Och var det inte ett jamande där borta?
-Kom vi springer dit tillsammans!
Att få grilla sin egen korv över elden är spännande. Sen smakar maten som det godaste man någonsin ätit.
Det är en speciell känsla i Gruvskogen vid Knallis mila. Här smyger nog mycket skrômt omkring.
Termoskaffe tillsammans med en kär vän.
Frostnupen svamp. Det känns nästan som om de är gjorda av glas.
Runt en eld i Gruvskogen blandas små och stora funderingar. Tankarna få flöda fritt. Och stunderna av den där totala närvaron man får tillsammans, de bär jag med mig närmast hjärtat. Lite skaver det också. Allt det här finns ju runt knuten, men det är på tok för sällan vi tar oss tid för varandra. Sådär på riktigt. På djupet. Som bara skogen och en eld kan få oss att göra.
Med värme//Abborrbergs Louise
7 kommentarer