Innan isarna lagt sig

Kung Bore är nyckfull i november. Han sveper in världen i sitt vita täcke, bäddar in och bonar om, för att i nästa stund dra sig tillbaka och lämna allt i ett blött och kallt mörker. Den där råa kylan kryper in i stugan där vi bor och vi eldar i täljstenskaminen fast kvicksilvret i den gamla termometern visar plusgrader. Jag är trött om kvällarna och somnar strax efter 20, trots D-vitaminer och skogspromenader.

Efter byvägen är min gatlykta trasig. Jag har felanmält till kommunen några gånger, men dom verkar inte ta mig riktigt på allvar. Och nu har jag förlikat mig med mörkret, jag vill nog inte ens ha lampan lagad. För under stjärnklara nätter breder vintergatan ut sig precis ovanför min stuga och han jag lever med har köpt en ny och dyr pannlampa. Vi klarar oss fint.

Färgskalan är urvattnad. Mina ögon landar på det där som gått i vila.

Det är som om naturen samlar kraft för att ta sig an den stränga kylan. En sista utandning innan allt försvinner under den djupa snön. Och jag blir lite som en ekorre. Ivrigt passar jag på att fotografera strukturer, mönster och samla på dofter, om det nu går. För sen när vintern biter i på riktigt, blir allt så avskalat. Även om jag och pappa påstår oss kunna känna lukten av snö som ska falla.

 

November känns som en paus. Ett mellanrum. Innan isarna lagt sig.

Med värme // Abborrbergs Louise