Kyrkstigen som förhoppningsvis födde lite klokskap

Min mormor introducerade mig till att lyssna på sommarpratarna. Ledmotivet till radioprogrammet ger mig sån där gåshud av välbehag efter armarna och hela jag sätts i ett tillstånd av förväntan inför den historia som jag ska få svepas med i. Den här sommaren har bland annat Anders Hansen berört mig lite extra.

Anders är överläkare i psykiatri och författare till böckerna Hjärnstark och Skärmhjärnan. I sitt sommarprat berätta han hur vikten av fysisk aktivitet, sömn och sociala relationer är helt avgörande för vårt mående.

Han fångade mig dels för att jag jobbar med barn som har myror i brallan och behöver mycket rörelse för att må bra, men även på grund av att jag brakade rätt in i den där massiva väggen som alla hört talas om och allt för många mött. Jag har månader i mitt liv som bara består av minnesfragment och tårar. Jag fotograferade och promenerade mig igenom det där värsta. Och så fick jag hjälp att sätta lite skavsårsplåster på själen av den vänligaste kbt-terapeut du tänkas kan. Hos läkaren vägrade jag mediciner och rabblade entonigt att jag behövde vila och promenera.

Anders röst i radion bekräftade mig. Att jag är på rätt väg. Genom att sätta den ena foten framför den andra och röra på mig. Vi vet ju alla det här egentligen. Att rörelse främjar välmående och motsatsen motverkar.

Jag har en vän som heter Johanna. Vi är lika långa, lika tunga, lika gamla – eller unga. Men där någonstans slutar kanske våra likheter. Fler är de sidor och egenskaper som skiljer oss åt. Och det är därför hon är en av mina bästa människor i världen. Vi är ett bra team helt enkelt. Där hon brinner, falnar jag och vice versa. Och hon brinner verkligen för det här med friskvård.

Otaliga är också de gånger vi tillsammans tagit ett krafttag med både träning och mat. Vi ska tillsammans bli hälsosammare, starkare och friskare. Det håller i sig en stund, sen kommer en långdragen förkylning, ett vab-marathon, en stressig vardag eller helt  enkelt lättjan. Och så hamnar vi på ruta ett igen. Ibland till och med på ruta minus ett. Mina uppehåll är betydligt längre än hennes. Men hon lyckas alltid uppmuntra mig till träning när hon själv har vind i seglet.

Här om dagen pustade vi ut vid mitt köksbord efter ett styrkepass på gräsmattan. För nu har vi tagit ett krafttag igen. Fyllda av serotonin, dopamin, noradrenalin, endorfin och en hel del koffein efter både påtår och tretår med kokkaffe, kände vi oss peppade på att gå en dagsvandring.

Vi började leta i dalafjällen, i södra Sverige, ja överallt förutom här hemma. Vilket är konstigt, eftersom vi har milsvidd skog, djupa dalar och höga berg utanför stugknuten. Hemmablinda kanske. Eller helt enkelt dåligt upplysta om vilka vandringsleder som finns här hemma.

Efter en hel del dividerande kom vi fram till att några leder måste finnas. Vi laddade ner appen Naturkartan till telefonen, men där kammade vi i stort sett noll i vår kommun.

-Jag vet! Vi går kyrkstigen, utbrast hon och visade mig ivrigt Mårtens och Kullens kyrkstigar på en annan karta i telefonen.

-Den är tre mil, fortsatte hon. Med tillägget, vi behöver bara gå halva.

Vi bestämde oss över en fyrtår med kaffe, att en kyrkstig går man bäst en söndag.

Söndagen kom och vi bar iväg.

Vi gick aldrig halva. Vi gick hela kyrkstigen på tre mil. Den sista milen krånglade min höft och gjorde ont, men jag gled liksom in i nåt slags meditativt tillstånd och vägrade ringa efter skjuts, fast Johanna frågade om vi skulle både två och tre gånger. Och hon lyfte mig med extra många glada tillrop och hembakad sockerkaka där den sista biten hem. När vi kom ner till byn efter vår nio timmar långa vandring, väntade våra barn och sambos med tänd grill och en brakmiddag. Höften gjorde fortfarande ont, men hela huvudet kändes rensat. Klara glada tankar och en lätthet i sinnet. Jag tänkte att jag måste fånga den här känslan på något sätt. Behålla den. Eller bibehålla.

Jag fick mersmak av att vandra. Av att gå sådär länge och långt. Det skalades bort massor av skav och lades till nya friska tankar. Vi hade inte bråttom. Samtalen avlöste varandra. Men den behagliga tystnaden fanns också där. Då vilade jag i mina tankar som krokade i varandra. Jag hann fundera klart på en del saker. Och jag hann äta blåbär, känna doften av Jungfru Maria nycklar och jag hann njuta av att min kropp klarar av så mycket mer än jag faktiskt tror.

När jag joggar eller flåsgår snabba promenader, tillåter jag mig sällan att stanna upp, titta på utsikten, dricka vatten ur en bäck eller äta en näve blåbär. Då har jag bråttom. Och det är ju liksom det som fått mig att krascha från början. Den där stressen.

Jag tänker på Anders sommarprat igen. Att var tionde svensk äter antidepressiva läkemedel. Jag vill inte vara en pinne i statistiken om jag absolut inte behöver. Och jag tror inte att jag gör det, eftersom jag klarade att rida ut den där värsta stormen på egen hand. Ja, med hjälp av nära, kära och terapi såklart. Men ändå. Jag gick och gick och gick och gick. Och tiden gick i takt med att mina ben gick sina promenader. Jag kom ut på andra sidan. Kantstött med nya insikter. Om jag får välja mellan medicin och motion är valet egentligen väldigt enkelt.

Alla kyrkstigar, gruvtrampar och vandringsleder som jag än inte gått, de ger mig lite samma känsla som ledmotivet till sommarpratarna. Jag tror nämligen att det vilar massor av klokskaper och nya upptäckter efter snirklande vägar, spångar, stigar och snår.

Är du en person som rör på dig? Hur håller du motivationen uppe? Berätta gärna för mig, för jag behöver inspiration och idéer!

Med värme // Abborrbergs Louise