Namnsdagspannkakstårta

Han hade namnsdag  här om sistens, den lilla människan. Han önskade sig en pannkakstårta med massor av bär och socker.

-Precis som den där som Pettson och Findus gör, mamma!

Han var hemma med lite snuva. En såndär vanlig som vandrar runt på skolorna när några veckor av höstterminen gått. Men det är ovanliga tider nu, så man får ta det säkra före det osäkra. Så vi tog cyklarna och trampade iväg efter den lilla grusvägen, där man nästan aldrig möter en enda människa och får snyta sig lite hur man vill. Sådär som man gör när man är sju år och glömmer bort att det rasar ett farligt virus i hela vida världen . I cykelkorgen hade vi med oss små burkar som vi snabbt fyllde med blåbär och hallon.

Hemma på gården smög vi in i björnbärssnåren och plockade ljuvligt söta bär.

Det är första gången jag plockar björnbär. De jag ätit tidigare har kommit från den lokala matvaruhandlarens frysdisk. Dessa  smakade magiskt!

Inne stekte vi pannkakor och vispade grädde. Lyssnade på Kråkungens favoritlåt Savage Love, dansade fuldans i köket och varvade pannkakorna med drottningsylt och grädde.

Vi toppade med florsocker och kärlek. Han plockade fram alla ljusstakar han hittade i köket. Sen tände vi ljusen, han blundade, önskade och blåste hårt.

-Jag önskar att jag får titta på tredje filmen om Harry Potter i kväll och att jag snart får krama mormor igen!

Vi tittade på filmen om Harry Potter och fången från Azkaban. Mormor ringde vi på Face-time. Jag blundade jag också och önskade att kramar inte längre ska vara farliga. Jag sniffade i hans hår och höll hans hand hårt när det var läskigt på filmen.  Och innan han somnade sa han att det var den bästa namnsdagspannkakstårta han någonsin ätit.

 

Med värme// Ruth Louise