Novembermörkret

Novembermörkret kan vara kompakt i vanliga fall. Den här hösten slår tydligen alla rekord. Jag söker på nätet efter soltimmar i november och ser att mätstationen i Borlänge har fått 22. På Dalaradion säger dom att det är hälften av vad vi brukar få .

På söndag är det första advent och jag djupdyker i mitt fotalbum. Letar efter snöflingor och försöker fånga den där känslan. Den som annars brukar komma lite av sig självt den här tiden på året. Hittar förra årets amaryllis och boväggens timmerglipor med vita spetskanter.

 

Väderapparna säger att snön kommer på torsdag och de lovar sol, minusgrader och stjärnklara nätter till helgen. Eller ”spik i taket” som min farbror säger om stjärnhimlen. Gatlyktan i byn är fortfarande trasig och jag längtar efter vintergatans gnister.

Det känns som en evighet sedan jag skrev inlägget om den första snön, men det var bara 16 dagar sedan den föll. Jag undrar hur länge sedan det var vi såg solen?

Här om dagen tog jag mig upp till Skäret. Tittade ut över den böljande skogen som var täckt av den tunga dimman. Det är vackert på sitt sätt det också.

Men nog längtar jag efter att dimman ska lätta. Att det ska bli högre i tak på något vis. Och lite vitpudrad granskog kan han väl bjuda på till första advent, den där Kung Bore?

Med värme//Abborrbergs Louise