Potatislandet

Han plöjde upp potatislandet här om dagen. I den gamla hästhagen på baksidan av vårat hus. Jag får en försmak av sommaren när jag ser sädesärlans vippande med stjärten på gårdsplanen och den feta jorden som vänds upp mot himlen, i väntan på att få ge nytt liv åt gamla mjuka potäter med vit svans.

Jag är ivrig och vill sätta potatis nu, men han har lärt av de äldre. Här gäller inte regeln med att björkens löv ska vara stora som musöron. Vi får vänta till efter den femte juni. För det har någon klok gammal gubbe sagt någon gång. Fjolårets potatis ser hur som helst väldigt redo ut för att komma i jorden. Det tänker jag när jag tar fram ett par stycken ur potatislåren för att skala till middagens fisk.

Jag tycker om känslan av att ha egen potatis. Där i slutet av sommaren när jag kan ta min korg, min potatishacka och välja ut ett par buketter med blast. Det är en stor rikedom för mig. I år har vi mer än vi hunnit äta upp. Det blir mycket sättpotatis och ett lite större land.

Ett potatisland kan också vara lekplats. Det blev en djungel för en femårig pojke och hans träsvärd. Många äventyr hände där. Och det bästa gömstället för kurragömma var under den höga blasten. Iallafall de 20 första gångerna.

Under förra sommarens torka, tog vi vatten från en gammal handgrävd brunn och vattnade potatislandet. Vi prioriterade det framför tomater, gurka och blommor. Jag undrar hur det blir i år. Vi med egen brunn. På ett berg. Jag försöker att inte oroa mig så mycket över det just nu. Det kommer säkert en tid där i sommar när mina ögon letar sig mot horisonten på jakt efter regntunga moln. Men nu vill jag ha värme. Gärna nätter utan frost, så att vardagsrum, fönster och köksbord får återgå till att vara just det och inte plantskola som nu. Och kanske kanske, om värmen kommer, att han kan frångå regeln om juni och tänka sig sätta någon potatis redan i maj.

Odlar du egen potatis? Isåfall, när sätter du din?

Berätta gärna för mig //Abborrbergs Louise