Rakubränning

Första gången jag kom i kontakt med raku var för några år sedan, då jag föll handlöst för konstnären Petreas Svedjehästar. Rustika och lite kaxiga med svarta kroppar och glänsande röd man, galopperade de rakt in i mitt hjärta. Hennes hem och ateljé ligger ett par stenkast från mig över skogen. Jag tog kontakt med henne då och for i mörkaste december till Atelje Laglös. Där köpte jag mig två kusar som fick bli julklappar och mitt intresse för både rakubränning och Petrea som person väcktes. Det sägs att vi dessutom ska vara släkt med varandra på lite långt håll sådär. Nåja, det är en annan historia.

När jag i vintras fick se att det skulle starta en studiecirkel i rakubränning med Petrea som lärare, anmälde jag mig på stående fot. Jag hade hade bara en vag aning om vad rakubränning innebar och kände mig lite nervös när jag styrde bilen mot Konst och Forms lokaler i Ludvika. Väl där kände jag mig hemma. Under två  kurstillfällen fick lära oss grunderna i lera. Tumma och ringla. Det ringde någon klocka från skolans bildlektioner och det kändes vilsamt att sitta bland andra kvinnor, småprata om livet, dricka en hel del kaffe och se hur små föremål växte fram ur våra händer.

Petrea berättade för oss att rakubränning är en japansk teknik från början och att hon i sin tur lärt sig det av en keramiker i Fagersta. Hon fastnade för tekniken och byggde en egen rakuugn hemma. Hon berättade att hon skulle skröjbränna våra saker och sedan skulle vi träffas hemma hos henne i Ateljé Laglös. Och i går var det äntligen dags. För mig tog det fem minuter med bilen, men flera andra av kursdeltagarna hade åkt i över en timme. Petrea hade varit uppe tidigt på morgonen och eldat igång ugnen. Ringt till brandkåren och frågat om lov hade hon också gjort.

På ett bord gjort i ”radikalslöjd” hade hon dukat upp våra brända alster, tillsammans med några av hennes egna färgsprakande kreationer.

Vi fick lära oss om olika glasyrer och hur vi skulle tänka kring användandet av dem. Glaserar man inte sitt gods alls, blir det svart. Spännande tänkte jag och för mitt inre såg jag hennes svarta lite mystiska hästar.

Sen var det bara att sätta igång. Kreativiteten flödade och alla var nog lite nervösa. Hur var det Petrea sa nu igen? Kunde den kopparröda bli grön också? Skulle man grunda med vitt? Hinkarna med glasyrer var många och valmöjligheterna kändes oändliga. Jag drack kaffe och funderade en lång stund innan jag kunde dra igång.

Och så var det dags. 800 grader varmt. Där skulle våra älskade små föremål in. Vi var flera som drog efter andan när Petrea öppnade ugnen och stoppade in våra sköra saker där.

I tjugo minuter fick vi vänta på att glasyren skulle smälta och föremålen skulle lyftas ut igen. Vi drack mera kaffe, himlens blyertsgrå moln skingrade sig och solen bröt igenom. Samtalen flöt lätt. När tiden hade passerat, var det dags att lyfta ut alla saker. I plåttunnor fyllda med lite spån, skulle sakerna mellanlanda, brinna en stund, för att sedan kvävas av mera spån och ett lock. Vi vågade knappt titta när Petrea med säker hand stoppade ner fantasifigurer, fat, kameleonter och fåglar i tunnan.

En liten stunds vila för föremålen, sedan var det dags att chockas av kallvatten. Behandlingen gör att glasyren krackelerar och godset får sitt karakteristiska spruckna och lite grova utseende.

 

När våra saker svalnat, fick vi börja putsa bort sot, spån och annat som fastnat på grejerna. Regndropparna började falla från himlen och Petrea skojade och sa att hon nu fick hjälp att sänka temperaturen på ugnen av han där uppe.

 

 Vissa små saker sprack i ugnen, men med tanke på den redan spruckna ytan och Petreas varma ord om både konsten och Karlsons klister, hamnade inget i soptunnan. Japanska keramiker reparerade ibland sprickorna med guld och då ansågs föremålen ännu värdefullare. Så sprickorna var inget att oroa sig över.

Vi hann också med en snabb vernissage på gräsmattan innan regnet tvingade oss att bryta upp för dagen.

Ordet raku härstammar från det kinesiska tecknet för njutning, lycka, glädje och behag. Jag hamnade bland de där känslorna när jag pysslade med leran och fick vara med runt den glödheta ugnen. Det kanske inte är det finaste jag gjort i konstväg. Men jag tänker på min lärare på Fornby Folkhögskola, konstnären Kent Boholm. Han sa ofta; se det inte som färdig konst, se det som ett förslag. Ett förlåtande sätt att se på mycket. Inte minst på rakuns spruckna och grova yta.

Jag hoppas att det blir en fortsättningskurs snart, för jag har fått mersmak.

Med värme// Abborrbergs Louise