Vintersolståndet och fjärde advent

Det har regnat under natten. Snön har förvandlats till is. Det är mörkt, blött och halt. Jag återanvänder några bilder från förra året och tänker att det blir ju jul ändå. Fast regnet smattrar mot rutan.

Jag har en plats jag återkommer till ofta. Det gamla övergivna huset i byn. Jag går dit ibland och hälsar på, som jag gjorde då på Lucia. Han följer också med dit lite då och då. Han fick hjälpa mig att tomta för stugan.

Vi älskar tomtebloss både han och jag. Och jag tänker att det behövs lite extra stjärnesprak den här söndagen som är årets mörkaste.

I gammal folktro var det här en väldigt farlig natt. Djuren kunde prata och övernaturliga krafter härjade fritt. I årinfaller dessutom fjärde advent under vintersolståndet.  Jag kan bara ana mig till hur mycket skrômt som kommer att smyga runt i finnmarkens mörka djupa skogar.

Kråkungen brukar fråga mig om jag tror på spöken, tomtar och troll. Jag säger att jag inte riktigt vet. Men jag tänker att så länge det finns prinsar, prinsessor, kungar och drottningar, borde det väl finnas både tomtar och troll. Dom kräver inte heller något apanage, så det väl borde inte vara några problem för någon om dom fortsätter som dom gör. Håller sig undan i skogen. För min del får dom gärna hålla till här hos mig. Jag är inte rädd för mörkret längre.

Hur som helst. Nu vänder det. Nu kommer ljuset tillbaka. Nu blir solens bana sakta längre. Jag ser det tydligt över bergen. Vid midsommar känns det som om solen går varvet runt. Jag längtar efter ljuset, men jag har ingen brådska i år. Jag tycker att mörkret matchar min lite vemodiga sinnesstämning. För jag blev ju lite sjuk igen. Ett bakslag där utmattningen gjorde sig påmind. Jag har ändå livsgnistan kvar här i mörkret. Och tröttheten delar jag med många. Tillsammans är man mindre ensam och jag tror ändå att allt det här leder till en början på något nytt. Något bättre.

Det ligger en tung dimma över mitt berg. Snart ska vi åka ut i skogen och hugga oss en julgran. I kväll ska jag elda i kaminen, se hur lågorna dansar, dricka glögg, slå in paket och njuta av midvintern. Njuta av att jag bor här där jag gör, tillsammans med fina människor som jag kan kalla mina. När man tänker efter är det himla mycket som är bra.  Och kanske om jag har tur får jag se gårdstomten. Den där lilla bistra grå, skymta i ögonvrån. Jag tycker att han borde visa sig på årets mörkaste dag.

Med värme // Abborrbergs Louise