Är det Putin som bestämmer?

Här om dagen skrev jag en text som handlade om hur övriga samhället och de andra partierna reagerade på framgångarna för det nystartade nationalsocialistiska partiet NSDAP i Tyskland på 1920-talet.

Jag tyckte mig se stora likheter med hur SD:s framgångar i opinionen har hanterats på svenskt 2010-tal. Min poäng med texten var inte att jämföra NSDAP med SD, utan att jämföra hur svårt det är för de etablerade partierna att försöka motverka det nya partiets tillväxt.

Som Hitler själv skriver:
”det gör det samma om man skrattar eller hånar oss, om vi framställs som dumbomar eller förbrytare; huvudsaken är, att man talar om oss, ständigt sysselsätter sig med oss och att vi även i arbetarnas ögon så småningom kommer att framstå som den enda makt, med vilken för närvarande en uppgörelse kan komma till stånd.”

I dagens Norrköpings Tidningar finns en artikel skriven av Gunnar Hökmark, där han analyserar effekterna av en eventuell ”Brexit” – alltså att Storbritannien lämnar EU.
Det är onekligen en intressant fråga att fundera på och det finns tusentals olika aspekter att ta hänsyn till. Men vilken aspekt väljer Hökmark att nämna först?  Jo, denna:

”Det finns nog ingen som mer skulle uppskatta Storbritanniens eventuella utträde ur EU än Vladimir Putin”

Visst är det relevant att ta med ett säkerhetspolitiskt resonemang i alla möjliga sammanhang, men ska vi helt låta oss styras av vad Putin kan tänkas ha för vilja och avsikt? Ger vi inte honom då en betydligt större makt och ett större inflytande än vad han egentligen har?
På samma sätt som att alla andra partier, i sina försök att inte ge SD inflytande, har utformat sin politik på ett sätt som indirekt har gett SD ett oproportionerligt stort inflytande.

Som sagt, det är relevant att ta med säkerhetspolitiska överväganden, men samtidigt kan det argumentet användas för att rättfärdiga felaktiga beteenden och för att undkomma kritik.

När Dagens Nyheter fick kritik för rapporteringen, eller snarare bristen på rapportering, från händelserna på festivalen ”We Are Sthlm” – blev en av försvarslinjerna att hävda att det bara gynnar Putin om vi hamnar i en situation där etablerade medias trovärdighet ifrågasätts.

Det är förvisso säkert sant att en främmande fientligt inställd makt har intresse av att påverka befolkningen så att de inte längre litar på mediarapportering. Men om detta argument används för ofta, så riskerar vi att vi, likt pojken som ropade ”varg” jämt och ständigt, inte blir tagna på allvar den dagen vargen verkligen kommer.

”Ni måste tro på det vi skriver i tidningen, det får inte ifrågasättas, för då går ni Putins ärenden”.
”Ni Britter får inte rösta för att lämna EU, för då går ni Putins ärenden”

Riskerar vi inte dels att sådana argument används för att bibehålla befintliga maktstrukturer och skrämma folk till lydnad? Riskerar vi inte också att sådana argument, om de används allt för ofta, dels ger Putin mer makt än vad han borde ha och dels gör att människor tröttnar på det argumentet och inte tar till sig det när det verkligen är skarpt läge?