Så äntligen, efter 75 mil i bil har jag hittat det jag letade efter. En handsmidd lie från Tinn. Crèmè de la crèmè bland liar. Nu kan jag inte skylla på materialet längre.
Man kan liksom inte fråga rätt ut. Vi måste prata runt lite först. Gunnar säger att jag är ledare för bondelaget i Dalarna och brukar 90 hektar (eller 900 mål, som de säger här). Här i Norge framstår jag som värsta storbonden med 90 hektar. Jag försöker förklara att jag är en småbrukare med svenska mått mätt. Jag tror att de tolkar det som att jag försöker vara ödmjuk.
Varför skriver jag så mycket om liar? Tror jag att det är framtiden, att vi ska börja slå med lie igen? – Nej. Tycker jag att det är mer ”hållbart” att driva jordbruk med lie? – Nej.
När jag var liten lärde min far mig att slå med lie. Det är inte så vansinnigt svårt – när man kan det. I vuxen ålder upptäckte jag att alla gårdens orv (skaftet på lien heter orv) var för korta. Tydligen var mansfolket på gården förr, inte så långa som jag är. Därför var jag…
Om det här verkligen är ekonomiskt försvarbart vet jag inte. Men värdet av att ha eget virke kanske inte enbart ska mätas i pengar. Det är väl samlargenen i mig som blir tillfredsställd. Och man vet ju aldrig vad som händer i framtiden. En rejäl trave brädor kanske blir hårdvaluta någon gång.
