Den buttra bondens bittra tankar

Idag har jag haft anledning att prata med kollegor. Dels har jag ringt runt och förhört mig om skördeläget i Dalarna och dels har jag delat ut pris till årets nötköttsföretagare i Dalarna. 

När det gäller spannmålen så är det ömsom vin och ömsom vatten. Det som har kunnat skördas är fantastiskt bra. Lite dåligt moget och höga vattenhalter men stora mängder. I södra Dalarna talas det om åtta ton maltkorn per hektar – det är otroligt bra!
En annan kollega har inte kunnat börja tröska ännu på grund av dåligt väder och att spannmålen ännu inte är mogen. Det är inte kul att ha 200 hektar – spannmål värd en miljon kronor – stående ute, omoget, när vi närmar oss mitten på september.

Vi pratar om låga priser, höga kostnader, dålig förståelse från samhället för vår konkurrensutsatta position på världsmarknaden och… ja…. hatet. En miljörörelse som förföljer oss, djurrättsaktivister som gäckar, läroböcker som förtalar och kommentarsfält som fylls av anklagelser om både det ena och det andra – det känns inte roligt.

Jag går och tänker på den där krisen, eller det där kriget, som kanske kommer. Det är i mina sämsta stunder som människa och som bonde som de här tankarna kommer.
När det blir nödår, matbrist och svält – då jävlar ska jag casha hem! När det för första gången på många år blir ”säljarens marknad” när det gäller mat. När jag kan välja vem som ska få köpa – då jäklar ska det blir räfst och rättarting i åsiktskorridoren!

Min far har berättat om en man som var bonde här i Orsa under andra världskriget. Han brukade säga: ”Jag har varit ”bondjävel” i hela mitt liv – men under kriget – då kallade de mig för ”herr” och lyfte på hatten när jag kom”.
Från det att folk klagat på att det luktade koskit på vårarna till att de stod på rad och önskade få äran att köpa en bit fläsk eller lite potatis, behövde det inte gå så många veckor av brist.

Men, tänker jag, den dagen det verkligen blir efterfrågan på det jag producerar så kan jag ge mig sjutton på att jag inte längre äger mina kor och min skörd. Då kommer det i solidaritetens namn att införas ransoneringar, kvoteringar och system för att säkerställa att jag inte säljer bara till de som har råd att betala. Då kommer jag att tvingas vara solidarisk mot en marknad som under alla tidigare år inte visat ett uns av solidaritet med mig.

Men, som sagt, det är i mina sämsta stunder jag tänker så här. För det är så lätt att bara se de som kritiserar, förtalar och går till angrepp – och så lätt att missa alla de som stöttar, förstår och håller med.
Det otroliga stöd som de krisande mjölkproducenterna känner från konsumenterna, alla de som kommer på vårens kosläpp, alla de som gör vad de kan för att välja svenska varor när de handlar – allt är exempel på att vi bönder faktiskt har stöd i vårt slit för vår och alla andras brödföda.

I morgon kanske det har slutat regna. Kanske går det att åter börja hoppas att skörden kan bärgas även i år. Det kommer oavsett att bli ett skitår – rent ekonomiskt – men det stöd som jag känner gör kanske att jag vågar satsa även nästa år.
För då kommer det att bli en helt perfekt sommar.