Erik Axel Karlfeldt om Dalarna.

Man ska studera historia för att kunna förstå sin samtid, sägs det.
Det må vara sant, men man kan studera historia bara för att det är kul också. Jag har ett nedärvt intresse för historiska skildringar av min hembygd och har samlat på mig en hel del böcker på ämnet.

Just nu sitter jag och läser i Svenska Turistföreningens årstidsskrift från 1926, med tema Dalarna. Erik Axel Karlfeldt har skrivit inledningskapitlet och jag tänkte dela med mig av några av hans observationer. Det är en vacker skildring av den bygd som jag älskar. Frågan om ägosplittringen är lika aktuell då, som nu. Den förmodade trygghet som statens famn kan erbjuda bonden kom då, liksom nu, till priset av minskad frihet. Karlfeldt avslutar med en retorisk fråga till oss dalamän – är det ett pris vi är beredda att betala?

”Sverige är inget turistland i vanlig mening och kan aldrig bli det. Dess natur är inte skapad att så an på främlingar som begära undret. Man ska mycket högt upp i norr för att få se något förvånansvärt: vita bastioner av fjäll och väldiga öknar, bevandrade av urfolk, som valla halvvilda djur. Det har alltid förefallit mig ovärdigt att locka hit utlänningar med reklam och förespeglingar. (…)
Nej, Sverige är inget paradland, och gudskelov för det. För att uppskatta vår natur och vårt folk måste man själv vara svensk, född till känslan av det rika och mångfaldiga som gömmes i all vår torftighet. Man ska ha den svenska blicken för att kunna resa i vårt land med nöje och utbyte, och hellre än att flyktigt genomjaga landet skall man stanna och fördjupa sig alltemellanåt. (…)
Personligen har jag mera ingående lärt känna av ett av våra landskap på det sistnämnda sättet. Jag kom ut i den rätta tiden, i min egen tidiga ungdom och det skede, då Uppdalarne stod berett att utbyta sin avskildhet och sin särprägel mot en omedelbarare riksgemenskap och den nyare tidens alla förmåner. Denna nyare tid åkte som bekant på järnväg. I min bardom hade den genombrutit den dystra skogen Långheden, den gamla skyddsmuren mot erövrare söderifrån, och slagit en knutpunkt i min egen hemsocken i landskapets sydöstra hörn. Därifrån skulle så småningom de blanka spåren stråla allt längre upp mot Dalarnes hjärta. (…)
Det blev mig, som sagt, förunnat att se dessa nejder i deras gamla skick. Rallarlivets gny fyllde provinsens nedre del. Det var en invasion värre än vargarnas, som gått närmast före. Det var säkerligen duktigt folk, dessa skaror av arbetare som vällde in söderifrån. Infödingarna beundrade den rapphet och kläm, varmed dessa unga smålänningar hanterade de tunga kärrorna, och de njöto av det friska humör som med ens brusat in i deras byar. Men när likviden kom blev det annorlunda. Då vart det krog i var gård, de trevliga gästerna förvandlades till rasande bärsäckar, de uppträdde som i fiendeland och fyllde den stillsamma nejden med skräck. Det var den nya tidens vilda förtrupper som drogo sig uppåt Dalorten, lämnande svårutrotliga spår efter sig. 
Men i de övre Dalalagen var det frid. (…)
Samhörigheten mellan övre och nedre Dalarne är i tillräcklig grad historiskt dokumenterad. De båda halvorna har alltid behövt varandra. Pilarna i vapnet säga det på sitt sätt: utan järn inga pilar. Och de ryktbara skyttarna i vildmarken norrut litade i forntiden på vakten där nere, där härvägen löper in på älvskoningen, att hålla syn på dem som ville in, voro de än rikets konungar. (…)
I avseende på Dalarnes ekonomi har det gestaltat sig så, att man numera har att söka Sveriges rikaste kommuner i armodets urgrå hemvist norr om Siljan. Kopparbergen och silverbergen ha i det närmaste avlämnat sitt innehåll, järnbergen äro ännu givande, rikligast i västerbergsslagen, men skogen är landskapets sent upptäcka guldgruva, som aldrig behöver tryta, om den brukas med förstånd. 
Dalarne är mer än våra andra landskap en enhet av mångfalder. Det är en sammanträngd bild av vårt land, ett Sverige i förminskad skala. (…)
Dalfolkens högsta färgglädje slät ut som en daläng om våren i den store Gustav Adolfs lilla hertigdöme Floda, där flickorna dansa klädda som haitiskor i bara blommor. Man har här lagt en högtid till årets andra, ”komidsommarn”, då det grannaste i dräktväg kommer fram. När man ser den firad, tror man sig se en relikt från en svunnen soltid över landet. (…)
Ovandalarnas själ har jag kommit närmast under många och långa vistelser i Mora. Den första anblicken är avvisande. Turister fly denna flacka strand, denna kärva bygd. Desto bättre. Mora har fått vara bäst i fred av de historiska socknarna kring Siljan. Liksom naturen så är folklynnet. Minst av allt är det inställsamt. Det smakar ej var man att bli tilltalad med ett strävt du ur allmogemun. Men jag blir förtjust, när det sker mig här. Jag har med förnöjelse låtit mig utvisas från gårdsplatser, dit jag visserligen icke skulle ha inträngt i onödan, om det ej varit för sällskapets skull. ”Du tänker rita av oss och sätta oss i tidningen”, skrek en ilsken gubbe till en dam med kamera. Hur väl jag förstår hans fasa! (…)
Ofta har jag tillbragt midvintern i Mora. Det var då under flera år samma sensationer vid uppfärden. Stockholm låg i blöta och dimma, som den ruggiga vinterstad det är. Upplandsslätten var som en gungande fly. Uppåt Ramsnäs i Västmanland såg man med förvåning sparsam snö och slädar som släpade sig fram. Vid Ludvika blåste Dalarnes bergslagskyla emot en och nejden var som ull. När man på kvällen steg av tåget vid Mora, var temperaturen under de tio köldgrader som bilda en anständig årstid. Den starka luften, kryddad av den ständiga doften från milorna, frusade mot ansiktet som en juldryck. Raskt kom man i vargskinnspälsen, de två malungshästarna med hud av blekt guld frustade som yrväder, de voro granna och beslagna, stiliserade som barndomens målade trähästar. Det skönast stämda av bjällerspel klingade ljudligt, och mellan höga snövallar åkte man som in i julens och sagans rike. På julottan i kyrkan sjöngs Den signade dag på en medeltidsmelodi med otaliga utvikningar och sirat, ett motstycke till midsommarpsalmen Den blomstertid nu kommer., vilken jag ofta hört dallra som unga löv i Dalarnas kyrkor. Jag tänkte: Här är Gammalsverige; dess hjärta hörs i den heliga natten. 
Mora har sina ödemarker, som gå upp till Härjedalens gräns, och dess bygd har del i den granna Orsasjön. Men vid denna sjös övre del utbreder sig Orsabygden. Här är allt präktigt, rikt, storvulet. En kyrkby till med sådan bebyggelse torde ej finnas i vårt land, och endast bland skåningar och östgötar kan man vänta att möta så medvetet blickade dannemän. Orsakarlarna äro omedelbara riksundersåtar, skattskyldiga under kronan men icke under kommunen, som ändå gör allt för deras trevnad. Sådant höjer den medfödda självkänslan. (…)
Om höstarna dunka slagorna på logen. Åkrarna äro små och ligga spridda och ofta långt borta, men med ett sakkunnigt omdöme under ögonen törs jag säga, att jorden skötes bättre här än i Skåne. Man har så litet, man brukar det med eget folk och med en kärlek, som visar sin avigsida i den bekanta hemmansklyvningen: alla barnen skola ha sin andel av fädernas mark. Till gengäld härför äro hemmanen skuldfria. Avkastningen blir i vanliga år god, ty jordmånen är här i trakten ypperlig, kalkrik och lagom tung. Men det händer att frosten kommer, så att korn och havre inte hinna mogna utan få skördas som grönfoder. Mot detta jordbrukssystem med splittrade smålotter riktas nu i statshushållningens namn ett dråpslag genom det planerade nya skiftet. Bönderna vilja ej höra talas därom. De har ingen ändring begärt, de ha aldrig klagat över den långa vägen till jordegor och skogsmarker, ehuru i synnerhet de senare kunna ligga miltals borta, och de frukta, att kostnaden för skiftet och lagfarten skall driva dem från gård och grund. Därjämte vilja de bo tillsammans i sina byar och inte flytta ut i vildmarken. Men den nya tiden skall väl ha sitt lopp. Vem vet var det stannar? Ett gammaldags liv i förnöjsamhet, i försakelse om det fordras, utan normalarbetsdag, utan strejker, vad är det för svammel i öronen på dem, som framära det nya jordbruksevangeliet; inga fria bönder längre men statstorpare under byråkratisk uppsikt; då först får jorden sin ömma och anpassade vård. Den nya, rätta friheten är bra olik den gamla, eller hur, I gode dalamän?”