Handskakningar och diskriminering

Det är lätt att bli förvirrad av den svenska debatten.
Den senaste veckans drev mot den miljöpartistiske politiker som inte ville skaka hand med en kvinna är ett exempel på hur förvirrat det hela tiden blir.

Ungefär såhär:

Efter valet 2010 var detta en typisk debattråd i mitt facebookflöde:

Någon: Jag är inte rasist men jag värnar om vår svenska kultur
Någon annan: Jaha! Vad är då svensk kultur?
Någon: ööööh… Jul, midsommar och… öööööh kåldolmar.
Någon annan: Julgranen är tysk och kåldolmar kommer från Turkiet.

På något sätt reducerades alltid varje diskussion till ett infantilt härledande av kåldolmarnas ursprung.

Men till slut verkade vi ändå enas om att mångkultur var bra och att det berikade vårt samhälle. Gott så.
Eller, ja, enades och enades förresten. Det var nog snarare så att allt som vi upplevde som typiskt svenskt gick att härleda till något annat land – och därför dog debatten liksom ut.

Så snabbspolar vi fram till idag.

En kandidat till miljöpartiets partistyrelse ville inte ta en kvinnlig reporter i hand. Hans tolkning av sin religion förbjöd honom att göra det. Han hade anammat en kultur där män inte tar kvinnor i hand.
Ett agerande som vi, om vi ska mena allvar med att vi accepterar andra kulturer, borde tycka vara helt okej.
Men icke!

Givetvis kan inte allt accepteras. Om vi leker med tanken att det finns en kultur där man stenar otrogna kvinnor till döds – så är det, trots att vi omfamnar mångkulturen, inte ett acceptabelt beteende. Det är för att en sådan handling skadar någon annan och därför är förbjuden enligt svensk lag.

Det är däremot inte ett brott mot någon lag att inte vilja hälsa på någon genom att ta dennes hand. Åsa Romson vägrade skaka hand med Jimmy Åkesson efter en replikväxling i riksdagen. Vår vice statsminister bröt inte mot lagen när hon gjorde som hon gjorde.

Det måste vara väldigt förvirrande för alla de som kommit hit. För hur ska de förstå, när inte ens jag förstår, vad man får och inte får göra? Om vi säger oss vara ett land som är öppet för allas rätt att utöva sina egna kulturer så länge det inte skadar någon annan eller innebär brott mot lagen – hur motiverar vi då det ramaskri som utbröt när någon – helt fredligt – deklarerade att han inte hälsar på kvinnor på det sättet?

Ska man försöka vrida och vända på den här frågan ur ett libertariansk perspektiv så blir det egentligen en ganska lätt nöt att knäcka.

Vi libertarianer är väldigt noga med att följa den så kallade ”icke-aggressionsprincipen”. Den innebär att handlande som fysiskt skadar någon annan människa är otillåtet, så länge det inte sker i självförsvar.
Att inte vilja hälsa på vissa personer på vissa sätt, skadar inte någon annan fysiskt. Det måste helt enkelt vara upp till var och en att välja hur de vill hälsa och vilka de vill hälsa på.

I grunden handlar det om rätten att diskriminera. (Nu närmar vi oss de mer svårsmälta libertarianska slutsatserna).
Så länge jag inte skadar någon annan så måste jag har rätt att diskriminera utefter mina egna preferenser. Jag måste ha rätt att själv välja vilka jag hälsar på. På samma sätt som jag har rätt att själv välja vilka jag bjuder hem på middag, eller går på bio tillsammans med.

Samtidigt måste det vara var och ens rätt att diskriminera de personer som väljer att ha ett visst förhållningssätt till hälsningsritualer. Till exempel måste det vara möjligt, för den som vill, att välja att inte umgås med människor som inte hälsar på kvinnor genom att ta dem i hand.

Det måste också vara möjligt att diskriminera dessa människor genom att utesluta dem ur ett parti – om det är partiets mening att varje företrädare för partiet ska hälsa på män och kvinnor på samma sätt.

Det måste också vara fullt tillåtet att vi – i vår roll som väljare – väljer att diskriminera dem som inte hälsar på kvinnor genom att inte rösta på dem. Eller så kan vi diskriminera dem som hälsar på kvinnor genom att inte rösta på dem. Vad vi väljer beror givetvis på våra egna preferenser och på hur viktigt vi anser att hälsningsritualer är när vi väljer politiker.

Mångkultur innebär inte bara att det kommer hit ”nya spännande maträtter” och ”svängigare musik”. Det innebär också att det kommer hit seder och bruk som många inte tycker om.
Det är en naiv hållning att tro att vi bara kan plocka russinen ur kakan på det mångkulturella smörgåsbordet.