Jag och mina åkrar – en kärlekshistoria

Jag har en väldigt speciell relation till mina åkrar. Tyvärr är inte alla åkrar som jag brukar ”mina” i den bemärkelsen att jag äger dem. Här i Orsa har vi ett väldigt splittrat ägande. Åkrar på bara ett eller ett par hektar kan ha massor av olika ägare. I många fall vet jag inte vad ägarna heter och ärligt talat så vet jag inte om alla ägare vet om att jag brukar deras åkrar. Dalarna är ett av de landskap som är mest präglat av ägosplittring – långa och smala skiften går härs och tvärs genom landskapet.  Det är förvirrat och nyckfullt och givetvis ohållbart i längden.
Trots att det egentligen är korkat att göra investeringar i dikning, gödsling och kalkning på mark som jag själv inte äger eller har något arrendekontrakt på, så gör jag det ändå.

Min relation till åkrarna är starkare än till djuren på gården. Djur är förgängliga – de kommer och går. Tjurarna växer upp till slaktmognad, korna går inte att få dräktiga eller så blir de sjuka och måste slaktas. Det går inte att fästa sig vid djuren på samma sätt som jag fäster mig vid åkrarna. Åkrarna är beständiga – inbillar jag mig.
När jag brukar, gödslar och förbättrar mina åkrar så ser jag mig som en av löparna i en stafett som startade för många hundra år sedan. Jag fick stafettpinnen och jag ska en dag lämna den vidare – förhoppningsvis lämnar jag åkrarna i bättre skick än vad de vad när jag fick dem.

När man spenderar så mycket tid på sina åkrar är det klart att det är många minnen förknippade med enskilda åkrar.
När jag körde jordfräs på en av de åkrar som ska plöjas upp för höstvete i höst så kom jag att tänka på senast jag körde jordfräs på just den åkern. Jag kommer ihåg att jag lyssnade på radio om den hemska diskoteksbranden i Göteborg. Det måste ha varit den 30 oktober 1998. Jag måste ha varit hemma på ledighet från värnplikten, för jag gjorde lumpen det året. Plötsligt kändes det som igår.

Jag kommer ihåg exakt på vilken åker jag fick tag på min far för att berätta för honom att hans yngre bror – min farbror – hade omkommit i en olycka på sin gård den 5:e juli 2001. Vi höll på med höskörden för fullt. Det var perfekt väder för att köra hö. Det är en dag jag aldrig glömmer.

Jag kommer ihåg på vilken åker min far för första gången släppte ratten på traktorn och sa ”nu får du styra”. Jag kommer ihåg exakt var det var jag för första gången körde traktorn helt själv. Jag kommer ihåg var jag grävde mitt första täckdike och var jag och min kompis Jörgen körde fast med traktorn när vi sommarjobbade på gården 1995.

Jag kommer ihåg den åkern där jag för första gången lyckades få en spannmålsskörd på 5 ton per hektar. Jag kommer ihåg vilken åker jag var på när den där tjejen ringde och sa att hon gärna ville träffas igen. Jag kommer ihåg vad jag gjorde och på vilken åker jag var, när samma tjej flera år senare ringde och sa att vi skulle bli föräldrar.

Åkrarna spelar alltså en stor roll i min egen personliga historieskrivning. Men åkarna är, som sagt, också en del av en historieskrivning som sträcker sig över en betydligt längre tid än min livstid. Det är åkrarnas förmåga att ge skörd som har gett välstånd för alla människor, inte bara för bonden som brukat dem.

Jag har förlorat åkrar genom åren också. Åkermark som tagits i anspråk för att bygga fabriker, vägar och parkeringsplatser. Kedjan blir bruten. En av stafettlöparna tappar pinnen. Matjorden, som det har investerats så många generationers slit i, schaktas bort.
Jag sörjer mina förlorade åkrar. Det är inte där jag kommer att vara nästa gång mitt liv tar en ny vändning. Det är inte där jag kommer att ta min första skörd på över 6 ton spannmål. Det är mark som aldrig mer kommer att ge varken minnen eller liv.