Mejerier – så funkar det.

För att förstå mjölksituationen så är det bra med en grundläggande kunskap om mejerier och hur de ägs. Jag ska försöka reda ut det lite översiktligt.

I princip finns det två typer av relation mellan mjölkbonde och mejeri. Antingen är bonden delägare i det mejeri som köper mjölken, eller så är bonden inte delägare.

Ett bondeägt mejeriföretag är oftast en kooperation, eller ekonomisk förening. Det fungerar i princip som en bostadsrättsförening där de som bor i en sådan själva äger rätten att bo i sin lägenhet, men gemensamt äger huset som lägenheterna ligger i.

Medlemmarna i en mejeriförening äger alltså föreningen tillsammans. De har inbetalda insatser i föreningen som räknas som en del av föreningens egna kapital. Det innebär att det inte finns någon annan än bönderna själva som får dela på vinsten som kan uppkomma i föreningen, men det innebär också att ingen annan än bönderna har ansvar för att tillföra det kapital och därmed ta den risk, som det innebär att driva ett mejeri.

Det traditionella sättet att dela på den eventuella vinsten i en kooperation är att föregående års utdelningsbara vinst delas ut i form av efterlikvid. Den är kopplad till hur mycket mjölk varje enskild medlem har levererat under det föregående året.
År 2014 delade Arla ut ca 8,8 öre per liter mjölk i efterlikvid.

Konstruktionen innebär att bönderna får vara med och dela på eventuella vinster som uppkommer i förädlingsledet, vilket är en av anledningarna till att de bondeägda kooperationerna har bildats. För saken skull ska sägas att bönderna också får vara med att ta smällen om mejeriet inte gör vinst. Det är en erfarenhet som leverantörerna till den numera nedlagda mejeriföreningen Milko bär i färskt minne.

En kooperation har vissa skattemässiga fördelar jämfört med aktiebolag. Till exempel får de dela ut obeskattade vinster till sina ägare. I aktiebolag är det den skattade vinsten som får delas ut. Den här möjligheten som kooperationer har, kommer till priset av att de måste följa likabehandlingsprincipen vilken säger att de måste behandla alla sina medlemmar lika. De får alltså inte betala olika pris till olika medlemmar. De har också plikt att hämta all den mjölk som medlemmarna producerar och de måste ta in nya medlemmar inom det geografiska område där de verkar.

Bönder som inte är medlemmar i en mejeriförening, eller som är leverantörer till icke-bondeägda mejerier brukar kallas för kontraktsleverantörer. De skriver ett kontrakt med mejeriet där pris och volym är fastställda. De har alltså inte rätt att ta del av vinsten som uppkommer och de har inte rätt att öka sin levererade volym utöver vad kontraktet säger. Det finns ofta också avtalat vad som gäller om mjölkbonden vill bryta sitt kontrakt.

De som är kontraktsleverantörer har alltså inte rätt att ta del av vinsten och de bär en något större risk, då de inte kan vara säkra på att få ett nytt kontrakt när tiden för det nuvarande kontraktet löper ut.

Man kan jämföra det med skillnaden mellan personer som är anställda som konsulter och personer som är fast anställda. Konsulter tjänar ofta lite mer än fast anställd personal, men deras anställning är betydligt mer osäker.

Det här tror jag är den vanligaste orsaken till att olika mjölkbönder har olika betalt. Vissa får del av mejeriets vinst, andra får det inte. Vissa är garanterade att få leverera allt de producerar nu, och i framtiden – andra är det inte.