Nu är det allvar, på riktigt

Det har ju knappast undgått någon att det är oerhört besvärligt för många av landets mjölkbönder. Framför allt de som är leverantörer till Arla har det tufft, men med viss fördröjning kommer nu krisen även till de som levererar till andra mejerier. Jag ska försöka förklara hur jag ser på läget.

Globalt överskott.
Det rådet ett överskott på mjölk i hela världen och också i Europa. Det produceras helt enkelt mer mjölk än vad det finns köpare som kan betala ett rimligt pris. Det europeiska överskottet beror på en rad faktorer:
Rysslands bojkott av vissa europeiska varor har gjort, att volymer som förut exporterades dit blir kvar i Europa.
Kina, som är en stor köpare av mjölk på världsmarknaden har inte köpt så mycket som de brukar.
Mjölkkvoterna, som tidigare reglerade hur mycket mjölk som fick produceras i varje EU-land har avskaffats, vilket har gjort att produktionen har ökat i vissa länder.
Konsumenterna har ändrat sina vanor en aning – de dricker inte lika mycket mjölk som de gjorde förr.

Marginalen krymper
När priset som betalas till bonden sänks så hänger inte kostnaderna med ned i samma omfattning och takt. De stora utgiftsposterna är foder, diesel, löner och räntor. Priset på foder har inte sjunkit och dieseln kostar nästan lika mycket som för ett år sedan, trots att oljepriset nästan har halverats. Förut fick vi bönder en viss återbetalning på dieselskatten, men återbetalningen har sänkts vilket innebär att vi betalar mer för dieseln än vad de bönder som vi konkurrerar med gör. Lönerna till de anställda kan inte sänkas då det redan idag är svårt att attrahera arbetskraft till branschen. Räntorna är, trots att de är låga, inte heller något som följer med mjölkpriset. Sammanfattningsvis – intäkterna sjunker men kostnaderna är oförändrade.

Är det Arlas fel?
Arla är en bondeägd kooperation som ägs bönder i Sverige, Danmark, Storbritannien, Tyskland, Belgien och Luxemburg. Arla har valt att bli en internationell aktör och för att bli en sådan måste man hantera en stor mängd mjölk. Arla kan, genom sin storlek, bli aktuell som exportör av mjölk och mejerivaror till hela världen. Det är ett sätt att hantera det överskott på mjölk som annars, antingen skulle behöva dumpas på hemmamarknaden eller leda till att de bönder som producerar överskottet skulle få sluta.
Genom att ta ansvar för att lyfta bort överskottet öppnar Arla en möjlighet för mindre och nischade mejerier att sälja mejerivaror i Sverige. Arlas affärsmodell gör att man blir direkt exponerad för världsmarknadspriset och när det faller som det har gjort, så slår det direkt mot Arlas ägare (mjölkbönderna). De andra mindre mejerierna (med vissa undantag), har ofta sitt mjölkpris (det som de betalar till bönderna) kopplat till vad Arla betalar plus ett tillägg.
Arla betalar lika mycket för mjölken oavsett om bonden bor i Sverige eller något av de andra länderna. Det är flera orsaker till att man har den betalningsmodellen. Dels är det troligt att lagstiftningen som gäller kooperationer gör det svårt att ha olika pris till olika leverantörer och dels skulle det bli ett evinnerligt kattrakande mellan de olika ländernas mjölkbönder där alla skulle försöka bevisa att just de har något landsspecifikt problem som behöver kompenseras med ett högre mjölkpris.

Varför levererar inte bönderna till någon som betalar bättre?
Lagstiftningen som gäller kooperationer säger att de har mottagningsplikt. De måste alltså hämta mjölk hos de bönder som finns inom den region som räknas som dess upptagningsområde. Mejerier som inte är kooperationer har ett kontrakt med sina leverantörer som säger hur mycket mjölk de ska leverera. På så sätt har de lättare att veta hur stor mängd mjölk de kommer att få in.  De mejerier som inte har kravet om mottagningsplikt kan välja att, dels bara hämta mjölk från de gårdar som kan erbjuda en stor volym och ligger nära mejeriet, och dels välja att bara ta emot så mycket mjölk att det motsvarar den volym de behöver. Det betyder att många mjölkbönder inte kan välja mellan flera olika alternativa köpare av mjölken.

Ska jag bara handla Arlas produkter, då?
Nej det tycker jag inte. Till exempel här i Dalarna har vi sedan några år tillbaka en nästan unik situation där, iallafall några bönder har att välja mellan tre aktörer som vill hämta mjölk. Det har gjort att de gårdar som är attraktiva för alla tre mejerierna faktiskt har kunnat välja den affärspartner som de gillar mest. Det är alltid bra när det finns fler än en möjlig köpare till det man har att sälja.
Men Arla är inte den stora satan som det framställts i vissa artiklar. De tar ansvar för att hämta mjölken på gårdar som är små och/eller ligger avlägset. De agerar på världsmarknaden och kan, som sagt, exportera tillfälliga överskott till länder utanför Europa.

Varför är det så viktigt att mjölkproduktionen finns kvar?
Mjölkproduktionen är ”motorn” i lantbruket i stora delar av Sverige, särskilt i de bygder som ligger utanför slättbygderna. I det som kallas skogs- och mellanbygd, är det mjölkproduktionen som drar med sig många andra typer av lantbruk. Dels de som producerar maten till korna och de köttproducenter som köper tjurkalvar från mjölkgårdarna.
En mjölkgård omsätter stora belopp och det är en omsättning som ofta sker i lokalsamhället. En mjölkgård sysselsätter också många människor både direkt och indirekt.
Mjölkproduktionen bidrar till det öppna landskapet och de artrika betesmarker som är så viktiga för landskapsbilden i Sverige.

Vad kan jag göra för att hjälpa till?
Det är, som ni kanske förstår, en väldigt komplex marknad och i slutändan är det världsmarknadspriset som i huvudsak styr vad bonden får betalt. Men hemmamarknaden är superviktig, både för Arla och för de mindre alternativen. Det ni som konsumenter kan göra är att fortsätta köpa mjölk och mejeriprodukter – ost, fil, grädde och annat. Om ni vill stötta de svenska mjölkbönderna så ska ni försöka köpa produkter som är producerade av svensk råvara. Framför allt osten är viktig – för att tillverka ett kilo ost går det nämligen åt tio liter mjölk.

Vad kan politikerna göra?
På kort sikt kan nödåtgärder vara aktuella, men dessa kan bara fungera som konstgjord andning för att klara den akuta krisen. En absolut nödvändighet är att miljöersättningar och kompensationsbidrag betalas ut före årsskiftet som det var tänkt. Många lantbrukare har redan belånat stöden och banken kommer att vilja ha sina pengar.
För att nå en långsiktig lösning måste lönsamheten – skillnaden mellan intäkter och kostnader – förbättras. På intäktssidan finns det inte mycket som politiken kan göra, det är en fråga för marknaden. Men på kostnadssidan finns det en hel del kostnader som är följder av politiska beslut. Det gäller både skatter och avgifter men också de kostnader som är drivna av den svenska lagstiftningen. Det sistnämnda är en känslig fråga, men även känsliga frågor måste upp på bordet i krissituationer. För om inget görs nu, så kommer den svenska mjölkproduktionen i stora delar av landet att helt slås ut. Det kommer att förändra den svenska landsbygden och landskapet. Det är ett enormt ansvar som vilar på de politiker som inte vågar, eller vill ta i den frågan.