Orsapolskor och frihet

Tidigare har jag skrivit om missuppfattningen att ett libertarianskt samhälle skulle vara ett laglöst samhälle där alla fick göra precis vad de ville. Den texten hittar ni här:
https://blogg.land.se/bonde-pa-riktigt/hur-skulle-det-se-ut-om-alla-fick-gora-som-de-ville/

En annan diskussion som pågår i libertarianska kretsar handlar om kultur. Många anser att libertarianismen är en ”tunn” ideologi eftersom den inte ger några svar på frågor om ”rätt och fel” utöver de grundläggande principerna om äganderätt och idén om att det är fel att initiera våld mot någon annan. Det finns så mycket mer  i livet – kultur till exempel!

Jag vill hävda att libertarianismen förvisso inte har svar på hur en ”bra” kultur ska vara – det handlar mer om hur de processer som skapar kultur ska se ut.

Precis som vi resonerar kring ekonomi och fria marknader är ledordet frivillighet. Om vi är övertygade om att den bäst fungerande marknaden skapas av människor som agerar utifrån sina egna preferenser och interagerar med varandra frivilligt – då måste väl samma processer också gå att tillämpa även inom andra områden.

Jag tar ett exempel för att illustrera och för mig ligger folkmusiken nära till hands.

Vi människor har (väl?) alltid ägnat oss åt musik i någon form. Musiken har fyllt en massa funktioner i våra liv. Den har gett tröst, den har gett glädje, den har skapat gemenskap och den har gett dem som varit särskilt duktiga på att spela och sjunga en viss särställning i samhället.

Under den tid när folkmusiken – som vi känner den idag – utvecklades i Sverige levde vi ganska isolerade i byarna. Någon har sagt att en person på 1600-talet träffade lika många människor på ett helt liv, som vi idag träffar per dag. I dessa nästintill isolerade små samhällen skapades därför musik som hade sin egen särprägel.
Det är därför en kunnig folkmusiker än idag kan höra skillnad på en fiollåt – till exempel en polska – från Orsa och en från Rättvik. Det går till och med att skilja på låtar från de olika små byarna inom Orsa Socken. Det skapades helt enkelt olika traditioner när kulturen utvecklades på de olika orterna och byarna. Människorna i  byarna växte upp med en viss melodi, en viss ton och ett visst stämningsläge i musiken. De lärde sig uppskatta precis den musik som de vuxit upp med och när de själva började spela så spelade de på ungefär samma sätt.

I takt med att välståndet, liksom möjligheten att resa, ökade började spelmän från olika byar träffa varandra allt oftare för att lyssna på varandra och spela tillsammans. Syftet var troligtvis inte att ”integrera” folkmusikkulturerna – det finns ju inget egenvärde i att all folkmusik ska låta likadan. Man träffades helt enkelt för att det var kul. De som inte ville träffa andra folkmusiker behövde inte göra det.
Orsafolket tyckte säkert att spelmännen från Rättvik spelade låtar som var alldeles för glättiga och glada och rättvikarna ansåg säkert att polskorna från Orsa hade alldeles för sorglig ton och omständlig melodi. I gruppen av spelmän fanns det säkert traditionalister som vägrade spela på något annat sätt än vad de alltid hade gjort. Men det fanns säkert också ”förnyare” som ville lära sig andra byars låtar och kanske blanda de olika uttrycken till något helt nytt.

De låtar som levt kvar har varit de låtar som både de som spelar och de som dansar eller lyssnar har uppskattat. Låtar som varit tråkiga att spela, har varit svåra att dansa till eller tråkiga att lyssna på, har glömts bort och försvunnit. Nya låtar har tillkommit som bättre uppfyllt människors preferenser. På så sätt har en kulturen utvecklats genom något som liknar en evolutionär process.

Om man tror att det bästa sättet att utveckla en kultur är genom en sådan evolutionär process, måste det finnas två komponenter:

För det första måste det finnas en variation.
Det måste finnas saker som särskiljer, till exempel, folkmusik från olika ställen. Det måste finnas olika sätt att dra stråken på och olika sätt att utforma harmonier. Därför är det viktigt att det finns en stor frihet att spela precis vad och hur man vill. Om någon vill spela en vals i fyrtakt så måste han eller hon få göra det.

För det andra måste det finnas en selektion.
Även om man får spela precis hur man vill, så är det inte säkert att man får någon att spela tillsammans med. Det är heller inte säkert att någon vill lyssna eller dansa till de låtar man spelar. Den där fyrtaktsvalsen kanske inte var så lyckad, trots allt.
Den som ändå förfäktar fyrtaktsvalsens fördelar har ett fritt val att fortsätta spela sina låtar hur mycket den vill. Men den får inte tvinga andra att spela låtarna och den får inte tvinga folk att lyssna och dansa.
Förr eller senare kommer därför musik som få vill spela och få vill lyssna till att försvinna. Det måste få ske.

På det här sättet utvecklas kulturen hela tiden. Kulturer uppstår i grupper som lever i frivillig eller ofrivillig isolering. När isoleringen bryts blandas kulturen med andra kulturer och vissa saker försvinner och nya uppstår.

Libertarianismen talar inte om vilket sätt att spela en polska som är bäst och som ska vara det enda tillåtna sättet. Libertarianismen handlar om friheten att isolera sig och skapa en egen unik kultur, men också om friheten att utbyta influenser med andra kulturer. Libertariansismen handlar om att människor själva väljer vad de vill spela, dansa till och lyssna på. Libertariansismen säger att det är förbjudet att tvinga någon att spela på ett visst sätt, dansa till en viss musik eller betala för någon som man inte vill lyssna på.

Libertarianismen får alltså kritik för att vara ”tunn” och för att den bra är applicerbar inom ekonomi och marknad. Jag tror att det är en felaktig kritik. Libertariansimen har några få enkla regler. Dessa regler gäller givetvis inte bara inom ekonomi och marknad – utan allting. Utbyten ska ske frivilligt, men det ska också vara möjligt att frivilligt avstå utbyten med andra människor. För oss är frivilligheten inte ett medel för att skapa något bättre, till exempel högre välstånd eller ”bättre” kultur.
För oss är frivilligheten själva målet och en konsekvens av frivilligheten är att välståndet höjs och att kulturen utvecklas.

Det här resonemanget går att utveckla till lagstiftning och rättsskipning, men det kanske jag gör i en annan text.