Ska vi skydda åkermarken?

22 mars, 2017
Kategori:
Bonde_på_riktigt_spannmålsåker

En av de frågor som jag tycker är svårast att hantera är frågan om ”skyddet” av åkermark.

Allt sedan vi människor blev bofasta – alltså bönder – har det funnits ett starkt samband mellan åkermarkens bördighet och välståndet. På platser där marken varit bördig har välståndet varit högre än på platser med sämre förutsättningar för odling. Av den anledningen har många av världens huvudstäder vuxit upp på respektive lands bördigaste mark.
Det här sambandet gäller kanske inte lika starkt längre – i och med att handeln och transporterna har förbättrats. Högt välstånd kan uppstå även på långt avstånd från bördiga vetefält.

I takt med att produktiviteten – alltså hektarskördarna –  har ökat och handeln utvecklats så har behovet av jordbruksmark minskat. I Sverige hade vi en gång betydligt mer odlad mark än vad vi har idag – detta trots att vi är betydligt fler människor nu.
Det beror som sagt på att produktiviteten har ökat men också på att handeln har utvecklats. En fri global handel med livsmedel fungerar alltså som en försäkring mot svält. Om handeln och prismekanismerna fungerar så behöver inte var och en – eller varje land – ha en livsmedelsproduktion som är så stor att den – även ett år med missväxt – räcker för att alla ska äta sig mätta.

På så sätt kan man säga att en fri global handel med livsmedel är en av de mest resursbesparande miljöåtgärder vi kan tänka oss. Det kräver lite tankeverksamhet i flera led för att komma till den slutsatsen. Det är lättare att fokusera på den ytterligt lilla delen av livsmedlens totala miljöpåverkan som kommer från transporterna.

Nåväl, där tog jag av i tangentens riktning för en liten utsvävning från ämnet. Åter till åkermarken.

I takt med att den tidigare ovärderliga åkermarken – den som skiljde liv från död och fattigdom från välstånd – minskat i värde relativt andra användningsområden så har en hel del åkermark försvunnit. På en ganska stor del av den tidigare åkermarken växer det idag skog och på en del av den tidigare åkermarken har städer och infrastruktur vuxit fram.

Marknadens mekanismer fungerar så, att när en resurs kan användas till något som skapar större ekonomiskt värde, så ändras användningsområdet. Om det visade sig att man kunde använda äpplen för att tillverka diamanter, så skulle ingen längre göra äppelmos – typ.

Men, för att fortsätta på liknelsen med äpplen: När tillräckligt många diamanter har tillverkats, kommer till slut utbudet av diamanter att motsvara efterfrågan så kommer diamantpriset att falla och närma sig noll. Till slut kommer det att råda ”parietet” mellan diamantpriset och priset på äppelmos, det vill säga, man kan byta den mängd äppelmos man kan göra av ett äpple mot den mängd diamanter man kan göra av ett äpple.
Då kommer äppelmostillverkningen att ta fart igen. Äpplen kommer återigen att användas till att producera äppelmos.

Problemet med jordbruksmark är att detta återgång till ursprunglig användning är svår, för att inte säga omöjlig. Åkermark som har blivit skogsmark kan – efter många år av hårt arbete – omvandlas till åkermark igen. Åkermark som blivit en parkeringsplats eller en väg kan aldrig bli åker igen.

Är ett scenario där mer åkermark åter kommer att behövas då sannolikt?

Tja, en del talar för att det inte är fallet. Produktivitetsutvecklingen fortsätter och i den så kallade ”tredje världen” har man bara börjat med att utveckla sitt jordbruk. Produktiviteten är fortfarande så låg som den var i Sverige för över hundra år sedan.

Å andra sidan vet vi att, till exempel, tillgången på fosfor (som är ett av de viktigaste näringsämnena som grödorna behöver) är begränsad och någon gång kommer att ta slut. Givetvis kommer inte fosfor som grundämne att försvinna från jordens yta, men det kommer att finnas på platser och i former som är svårare och dyrare att komma åt.
Vi vet också att befolkningen på jorden växer. Kommer produktivitetsutvecklingen att fortsätta vara högre än befolkningens efterfrågeökning?
Vi vet också att den fria världshandeln ständigt hotas. Dels av protektionistiska intressen och dels av andra saker, som utbrott av allvarliga sjukdomar och smittor, till exempel.

Vilken ”trade off” är vi beredda att göra när vi å ena sidan ser en möjlighet att expandera en stad eller bygga en viktig väg och å andra sidan ser en viss risk för att våra barns eller barnbarns liv kommer att hänga på den sista kvadratmetern odlingsbar mark?

Jag vet ärligt talat inte. Det mest sannolika scenariot tror jag är att det kommer att fortsätta att gå bra. Vi bönder – och hela branschen från jord till bord – är riktigt duktiga på att hela tiden förbättra oss, ur alla perspektiv. Troligtvis kommer vi att kunna fortsätta att öka, eller iallafall bibehålla, vår höga produktivitet.
Men det finns en mätbar risk att det inte går och att vi kommer att behöva mer mark för livsmedelsproduktion i framtiden.

Vems ansvar är det och i vem har intresse av att säkerställa att det finns jordbruksmark även för framtida behov? Är det varje enskild individs ansvar? Är det böndernas ansvar? Eller är det det statens ansvar?
Kan någon tänka ut en smart marknadslösning?

Diskutera i smågrupper och redovisa i takt med att ni blir klara.

Om hissar, omarrondering och båtnad
Tankar om tid i stämmotid