Varför blir man som man blir?
Idag har jag funderat på vad det är som har gjort att vi bonddöttrar och bondsöner här i Orsa har blivit som vi har blivit. Jag ska berätta hur jag tänkte och samtidigt ta chansen att skryta upp, både mig själv, och mina kollegor lite.
Några kilometer söder om mig bor mjölkbonden Malin Sundin.
Malin skriver läsvärda krönikor på Land lantbruks hemsida. Hon har precis skrivit en bok, som är en verklighetsbaserad roman om en mjölkbondes år. Boken går att förhandsbeställa här och jag tror att det även går att anmäla intresse om man vill hjälpa till att ge ut boken. Med tanke på att min text om mjölkkrisen har lästs av över 40 000 personer så borde det gå bra att sälja en välskriven, rolig, men också tragisk skildring av en mjölkbondens år 2014.
Ja, sen är ju Malin dessutom regerande världsmästare i draghundssport medeldistans.
En kilometer västerut från mig är Björn Daniels uppväxt på en mjölkgård. Jag vet inte vad Björn är mest känd för – om det är för att han och kompisen Julius gör snygga skidfilmer för Freeride, deras engagemang mot sexistisk skidreklam eller för att de cyklade från Orsa till Uppsala för att samla in pengar till Musikhjälpen i vintras.
Just nu springer Björn och Julius runt i norra Sverige i något tävlingsprogram som heter Spring!
Björn är tusen gånger bättre än jag på att göra virala grejer. Kanske skulle vi gjort något ihop någon gång, tänker jag.
Strax norr om min gård ligger en grisgård där Daniel och Henrik Forsgren jobbar. Det är en av de mest välskötta gårdar jag känner till, alla kategorier. För något år sedan var gården finalist i tävlingen ”årets spjutspets” och framgången bygger på uppfinningsrikedom och entreprenörskap. Daniel och Henrik har till exempel helt själva konstruerat och byggt en maskin som gör skogsflis. Allt från ritning, konstruktion, elektronik och hydraulik är konstruerat på gården. Det fanns ingen som var tillräckligt bra att köpa, då får man bygga en själv.
Hit brukar jag åka när jag behöver inspiration.
Jag har en bror som liksom jag är civilingenjör i teknisk fysik med inriktning mot matematisk fysik. Min bror håller på med fridykning, alltså dykning utan syrgastuber. Han har varit ned på 40 meters djup. Han gillar den mentala utmaningen säger han. Han har också bestigit ett av de svåraste bergen i världen, Denali. Berget ligger i Alaska och är Nordamerikas högsta berg.
Nu håller han som bäst på att marknadsföra sin ”ispress” som han har utvecklat. Med ispressen kan man forma perfekt is till drinkar. Den första prototypen gjorde han här i verkstaden på farsans svarv.
Så, varför denna uppräkning av alla dessa fantastiska människor, av ungefär samma ålder, som vuxit upp i samma lilla samhälle på olika bondgårdar?
Är det arvet eller miljön som har format oss? Självklart är det både ock, och självklart har vi inspirerat varandra. Vi umgicks dock inte så mycket när vi växte upp. Möjligtvis sågs vi då och då när vi följde med våra föräldrar på någon maskinvisning eller något möte.
Här är det lätt att göra klyschiga generaliseringar om uppväxten på en bondgård. Men jag tror ändå att den miljö vi växte upp i, där vi fått frihet och ansvar tidigt och där våra föräldrar har trott på vår förmåga (de har helt enkelt varit tvungna) har gjort att vi har fått ett väldigt självförtroende. Vi vet helt enkelt inte om att vi inte kan vinna VM, uppfinna en komplicerad maskin, cykla till Uppsala, dyka till 40 meters djup eller bli landets yngsta LRF ordförande.
Samtidigt tror jag att vi präglas av att det vi gör utanför gården egentligen bara är en sidosysselsättning. Det är ju arbetet på gården som är det riktiga och viktiga. Därför är det ju inte så noga om vi misslyckas. Vi har inte så mycket att förlora om vi gör bort oss och det gör att vi kan säga och göra lite som vi vill. Ska man förändra världen, få bukt med sexistisk skidreklam, propagera för en ohämmad laissez faire -kapitalism eller skälla ut Henrik Schyffert så får man inte vara feg. Grundtryggheten man får med sig när man har sin gård och tron på den egna förmågan är guld värd.
Kanske är det därför de självägande bönderna ofta och på många ställen i världen har setts som ett hot mot makten? Kanske är det därför vi hela tiden belastas av allt snårigare regelverk? Är det så att någon vill försäkra sig om att alltid ha en tumme i ögat på oss?
Det kanske är så, att det är först när du inte har något att förlora som du verkligen kan vinna.
0 kommentarer