Världsnaturfonden backar

Sedan jag skrev mitt första inlägg om nötköttets vattenförbrukning så har jag haft kontakt med Anna Richert på Världsnaturfonden. Vi har haft en bra diskussion och jag tycker att det var bra av dem att försöka nyansera påståendet om att det förbrukas 16 000 liter vatten när ett kilo nötkött produceras.

http://land.se/landkoll/efter-moraeus-blogginlagg-wwf-andrar-kottinfo/

Vi alla som värnar om miljön är i behov av miljöorganisationer som har högt förtroende och sådant skapas genom att komma med korrekta och relevanta uppgifter. Den senaste tidens debatt när det gäller livsmedel – och framför allt kött – har lämnat en del övrigt att önska på det området.

Jag tänkte förklara lite mer hur jag resonerar och börja med att förklara varför Världsnaturfonden faktiskt inte har räknat fel.

Uppgiften om 16 000 liter vatten bygger på den totala mängd vatten som behövs för att producera allt foder som behövs till korna. Växterna behöver mycket vatten och därför blir det så stora volymer.

Men även om man räknar rätt, så behöver det ju inte betyda att resultatet är relevant. När vattnet faller som regn på åkern så är det ju inte fråga om en ändlig resurs som förbrukas. Regnet faller ju ändå och varför då inte använda det?!

Vi människor ”förbrukar” en stor mängd syre när vi andas, och det går säkert att göra en korrekt beräkning på detta.
Men i de flesta fall är en sådan uträkning ointressant och irrelevant, så vida vi inte ägnar oss åt sportdykning eller är instängda i ett lufttätt rum – då det helt plötsligt är helt livsavgörande.

Den svenska skogen behöver vatten för att växa. Det är stora mängder. Men jag tror (och hoppas) inte att svensk skogsråvara ska  ”belastas” med den vattenförbrukningen när, till exempel, trä ska jämföras med cement och stål. Av samma anledning är det alltså irrelevant att använda siffran 16 000 liter i köttdebatten – vilket ju även Världsnaturfonden nu konstaterar.

Att alls tala om ”förbrukning” av vatten är, i alla fall i Sverige, problematiskt. Det är nämligen skillnad på att ”bruka” och att ”förbruka” en resurs.

I ett vattenkraftverk brukar man vatten. Men vattnet förbrukas inte utan lyfts tillbaka till vattenreservoaren ovanför vattenkraftsverket. Det sker genom att vattnet förångas och avdunstar och sedan faller ned i from av regn. Regnet rinner i bäckar, åar och andra vattendrag ner till vattenkraftverkets reservoar – och kan användas igen och igen och igen.

Det är alltså inte, ens när man räknar som jag gjorde i exemplet med min grannes gård, rätt att tala om förbrukning av vatten. Vattnet som korna dricker kommer ju ut igen. Antingen i form av urin som återförs till åkern via gödseln, eller i form av vattenånga i utandningsluften. På så sätt är även det vattnet en del av vattnets kretslopp.

Det är möjligt att vrida på hela frågeställningen och fråga sig, om det kanske inte i själva verket är ett slöseri att inte utnyttja den potential vi – genom vår goda tillgång på vatten – har i Sverige för att öka produktionen av livsmedel. Allt det vatten som ändå faller i form av nederbörd som inte vattnar en gröda, kanske är det verkliga slöseriet med vatten!
Produktion som idag sker där det faktiskt är brist på vatten kunde flytta hit. Det skulle lösa ett lokalt miljöproblem, till exempel i Kalifornien där torka och sjunkande grundvattennivåer är ett reellt problem.

En annan sak som jag har reflekterat över är att ”vattenförbrukningen” för olika livsmedel ofta jämförs ”per kilo livsmedel”. Det borde vara mer relevant att, till exempel, jämföra hur mycket energi eller protein som producerats. Det är inte säkert att en sådan kalkyl skulle visa att det är bättre, ur vattensynpunkt, att producera kött än sallad – men det är lätt att konstatera att en människa kan överleva längre på ett kilo kött än på ett kilo sallad.

Jag är nöjd och glad över den uppmärksamhet som min artikelserie här på bloggen har gett. Jag hoppas att Världsnaturfonden verkligen kan hjälpa till att skapa en nyanserad diskussion om livsmedelsproduktion och miljö.
Vi bönder är insatta och intresserade och vi har mycket att bidra med i diskussionerna. Genom att skapa ett samtalsklimat mellan oss och miljöorganisationerna, som bygger på lyhördhet, tillit och respekt så har vi möjlighet att gemensamt komma fram till lösningar på de problem och utmaningar som vi står inför.