Nya liv och gamla sorger

Det faller ett tungt, ljummet sommarregn och på avstånd hör jag åskan mullra. Det har den gjort sedan lunch och nu börjar dagen glida över i sen eftermiddag. Jag är egentligen lite rädd för den, men det har blivit bättre med tiden. Jag fick helt enkelt bestämma mig när jag blev mamma själv. Att vara modigare. I soffan bredvid mig på det vita mjuka fårskinnet, ligger ett litet knyte och spinner. Hon heter Svea och flyttade hem till oss här om dagen.

 

Det fick bli så. För gamla katten Alice, hon som nästan fångade finnmarkens alla råttor  och gav sig ut på långa sommarvandringar, hon lämnade ett tomrum efter sig när hon for till djurhimlen. Svea är trefärgade precis som henne. Hon spinner som ett litet tröskverk och det märkliga är att hon har hittat samma favoritplatser i huset som katten Alice hade.

Vi skaffade ett gäng djur när vi flyttade ut på landet. Jag och min Johan. Det var sisådär en tio, tolv år sedan. Två katter och en hund blev det nästan samtidigt. Nu är dom gamla och skruttiga. Katten Bruno vill helst vara ifred och hunden Tim har blivit döv och tappat synen. Det är snart hans tur att fara vidare. Katten Alice har ju redan rest iväg till den där platsen som är så svår att förklara för barn och ännu svårare att greppa som vuxen. Vi pratade om det där när hönan dog.  Jag och Arvid, snart sex år gammal. Ängslan över att alla i hans närhet skulle dö, både folk och fä, skar i mammahjärtat. Jag förklarade så gott jag kunde, torkade tårar och tänkte att jag måste ingjuta lite hopp och vara modig. Precis som jag är med åskan.

Man rår liksom över liv och död när man skaffar djur. Man har familjemedlemmar som man med största sannolikhet kommer att överleva. Jag och vännen Johanna pratade om det där när vi tränade tillsammans här om dagen. Om att se sina vänner åldras och  ledsamheten i det. Men även lyckan och alla förväntningar som vilar i ett nytt liv. Framtidsplaner man målar upp, hemmet, tiden och platsen i sitt hjärta man upplåter för det nya lilla livet.

En ny liten hund flyttade också hem till oss. I går faktiskt. En som blev över i en kull med massa valpar. En snäll och lite drömmande pojke som inte riktigt kom till sin rätt bland de andra busiga. Honom ska vi vara fodervärd åt. Han kommer på något vis att överlappa det tomrum som annars skulle uppstå efter gamla hunden Tim, som snart ska fara vidare till sin djurhimmel. Jag hör åldringen snarka tungt från kökssoffan och det knyter sig i magen när jag tänker på vad som väntar oss. Samtidigt känner jag glädjen i bröstet när jag tittar på den lilla valpen som nyfiket går på upptäcksfärd i sitt nya hem. Hans våta lilla nos i min handflata och svansen som aldrig tycks vilja sluta vifta. Leenden som spricker upp på mig och de andra människorna här hemma.

Man kan såklart inte ersätta ett liv med ett annat. Det går inte. Men man kan sörja och känna glädje samtidigt. Och man måste tillåta sig själv att ingjuta en smula framtidstro, glädje och hopp. De nya små liven fyller vår tillvaro med skratt och knasigheter. Och han som snart fyller sex, han tror inte längre att alla ska dö hela tiden. Även om jag ser en skugga av oro som drar förbi i hans ögon ibland när han tittar på vår Tim.

Den gamla vännen har sin plats på kökssoffan, där han andas tungt och tar tillvaron med ro. För honom bekommer nästan inget längre. Det finns en trygghet i det också. I den där gamla hunden som snarkar högt och vänder sig om, i kattens spinnande och i åskans dova muller. Livet. Ljuvligt. Jävligt. Och nästan alltid följs de där två åt. Man måste bara vara modig nog att låta sig känna båda.

Med kärlek // Abborrbergs Louise