I Coronatider

I söndags slog det till. Han den lilla fick hög feber, huvudvärk och halsont. Och flunsan har honom fortfarande i sitt grepp. Corona eller vanlig säsongsinfluensa. Det är omöjligt att veta. Vi tillhör tack och lov inte någon riskgrupp, utan självmedicinerar med alvedon, glass och te, beroende på hur temperaturen i kroppen känns.

Vi är som många andra barnfamiljer, isolerade i hemmet. Det märks inte någon skillnad när man bor i skogen kan jag tycka. Här är det alltid folktomt. Det enda som märks är de ständiga push-notiserna i telefonen om presskonferenser som avlöser varandra. Det och att toalettpapperet tagit slut i närmaste Coop-butik.

Vi sjunger ”blinka lilla stjärna” när vi tvättar händerna för femtioelfte gången och jag suckar när febertermometern envist håller sig över 39 grader. Netflix, tv-spel, sagor, teckningar och brädspel fyller tiden då han inte vilar.

 

Det är en märklig tid att både ha barn i skolåldern och jobba i skolan. Skolorna med äldre elever har hemundervisning. Jag som jobbar på en låg- och mellanstadieskola ska se till att de barn som tvingas vara hemma i karantän, ska kunna följa med så gott det går i undervisningen via sina chromebooks. Och nu när jag själv vabbar och har lite eget kli i halsen och en tyngd bakom ögonlocken, har min arbetsplats hamnat i ett vitt stenhus, framför en brasa under ett blommande tak. Det kunde vara så mycket värre. Han den lilla utbrast spontant här om dagen; ”Härliga Coronatider” när vi åt lunch tillsammans och planerade vilken film vi skulle titta på till efterrätt.  För i hans värld är det som det ska när man är sjuk. Vi är hemma och maratonmyser.

Förskolechefen avslutade ett informationsbrev till oss föräldrar med ”Vi ska inte ta i hand med varandra men vi ska ta hand om varandra.” Jag hoppas verkligen att vi snart landar i medmänsklighet och att sunt förnuft får råda. För just nu är det bokstavligen panik i butik kring hela COVID-19. Människor som bunkrar toalettpapper må vara en sak, men när värktabletter för barn börjar ta slut och sjukhusen saknar resurser för att ta hand om patienter på ett säkert sätt, så hamnar min panna i djupa bekymrade veck.

Jag hoppas att ni är rädda om varandra där ute. Hosta och nys i armvecket – med fördel ditt eget, som en kollega sa.

Med värme // Louise