Rönnbär – pyssel, lite magi och en hel del skrock.

Det är ett rönnbärsår. Precis som det är ett kantarellår. På marken lyser svampen som gula små solar och rönnarna dignar av röda, vaxiga bär. Moder jord är givmild i år. Skafferiet svämmar nästan över.

Sidensvansarna far omkring i stim och njuter av bären. Tre om dagen för oss människor ska tydligen täcka hela C-vitaminbehovet för en vuxen, berättar en vän. Och jag minns ett år när jag kokade rönnbärsgelé. Det måste ha varit i början av tvåtusentalet. Den hösten fick pappa ont i hjärtat och hamnade på sjukhus. Jag tycker att bären är så vackra, men lite skrockfull är jag allt. Så rönnbären har jag liksom låtit bli. Tills nu.

I Bondepraktikan kan man läsa om förhållandet mellan mycket rönnbär och den kommande vintern. Ju fler bär, ju strängare blir kylan, står det. Jag har också hört motsatsen. Att rönnen inte orkar bära tyngden från både bär och snö samma år. Jag tänker alltid att jag ska skriva upp hur det är från år till år. Men det blir inte av. Förrän nu då. När jag skriver det här.

Vännen Åsa och jag plockade svampkorgen full med bär i söndags. För någon gång måste man ändå släppa taget om sånt där man går runt och är lite rädd för. Som A-brunnar kanske, som man inte gick på som barn? A betydde avbruten kärlek och K på ett brunnslock betydde motsatsen. Jag vet inte hur jag  som åttaåring, uppväxt vid kilometerlånga grusvägar, kunde gå runt och oroa mig för en kärlek som skulle gå åt pipsvängen. Men det gjorde jag. Och fortfarande tar jag nog ett extra långt steg runt de som inte bär K. K som i kärlek. K som i kaffe med bästa kompis. Men också K som i krånglande kranskärl. Man får välja lite hur man ser på bokstäver, rönnbär och skrock.

Vi kokade en stor panna med kaffe och började trä rönnbär på ståltråd. Jag hade en vision om en slags krona att hänga inne. Försöka bli sams med de där röda pärlorna. Och någonstans tyckte jag mig ha hört att rönnbär bringar lycka. Plus minus noll på något vis.

När vi satt där och trädde våra trådar med skrynkliga fingertoppar, drack kaffe och befann oss i den där bekväma tystnaden som gamla vänner vilar i, tog jag en paus och bläddrade i en av mina och hennes favoritböcker. Häxans årstider. Jag hittade rönnen i registret. Såklart. Min vaga aning om rönnens lite magiska kraft fick vi bekräftad.

Ur boken Häxans årstider- Magisk trädgård året runt av Hella Nathorst-Böös;

”…och av rönnträ tillverkas gärna slagrutor, kvastskaft och vandringsstavar. Fäbodjäntor använde föremål av rönnträ som beskydd när de var ensamma ute med djuren. Ljudet från en lur av rönnträ sades skrämma bort björnar. Rönnens trä och bär har en starkt beskyddande kraft, särskilt för kvinnor. Bär ett halsband av rönnbär när du behöver extra beskydd och tur. Rönnbär trädda på en tråd kan hängas i fönstret eller dörren som beskydd för hemmet. Skyddar mot blixtnedslag…”

Och runt min handled fäste den lilla ett armband. Fast han inte läst eller hört ett ord om det där jag fann i boken.

Kronan blev det inget av. Hon åkte hem innan vi hann färdigt. Och min konstruktion höll inte riktigt måttet, så allt hamnade i ett trassel på golvet. Sytrådar,  ståltrådar och bär. Jag räddade det som räddas kunde. Tre ringar av bär. Nu hänger de på en skåpdörr i vardagsrummet.

Alla goda ting är ändå tre. Det är ju sen gammalt!

Med värme// Abborrbergs Louise