Det finns oändligt många sätt att införa regleringar som faktiskt uppnår det man önskar. Att sätta ett vinsttak löser inget av de tänkbara problemen – det är bara dumt.
Jag kämpar med skrivkramp och ger exempel på texter som aldrig blivit skrivna.
Här följer några exempel på sådant som skulle vara förbjudet i ett libertarianskt samhälle.
Lotta Grönings text är ett enda sammelsurium av lösa trådar och argumentationslinjer som är omöjliga att följa.
Idén om att man måste träffas fysiskt för att arbeta tillsammans kommer att kännas lika konstig som idén att man måste åka runt och besöka alla sina vänner för att personligen bjuda in dem på sitt fyrtioårskalas.
Mitt inlägg om landsbygden med rubriken ”Är det så eländigt på landsbygden”, blev ganska uppmärksammad och fick till och med ett omnämnande i Expressen. (Tack, Sakine). Jag tror att en hel del av uppmärksamheten kring texten grundade sig på att den uppfattades som en kritik mot Po Tidholms dokumentärserie Resten av Sverige. Texter som uppfattas…
Idag, ett tiotal år senare är orderböckerna fulla. Från den lilla orten i Dalarna levereras det delar till världens alla hörn. En av kunderna i Tyskland hade hört av sig och sagt att ”vi har inte hittat någon leverantör i hela världen, inte ens i Tyskland, som har kunnat leverera det ni levererar”.
Men jag blir förvånad när politiker anklagar andra politiker för att ställa grupp mot grupp. Det är ju precis det som är politik!
Att lagstifta om jämställda styrelser är ungefär som att försöka nå målet om att alla ska vara lyckliga genom att förbjuda människor att vara ledsna.
Men – och redan här kommer min poäng – det som karaktäriserar statlig, eller annan offentligt, verksamhet är inte i första hand att det är något vi gör gemensamt.
