Jag önskar att mjölkproduktionens utmaningar vore som en gordisk knut som man kunde fixa med ett alexanderhugg.
Allt sedan självhushållets tid var över har familjejordbrukarna med sina kroppar och sin oavlönade tid subventionerat maten för de som lämnat jordbruket för timavlönat arbete i industrin.
Jag hade tänkt göra en artikelserie där ni får följa alla moment som ingår i odling av höstvete. Det kommer att bli något för den som gillar att sjunga långsamhetens lov, för från förberedelserna till skörden tar det drygt ett år. Som en liten uppvärmning så tänkte jag skriva lite om gödsel – växternas mat….
För att förstå mjölksituationen så är det bra med en grundläggande kunskap om mejerier och hur de ägs. Jag ska försöka reda ut det lite översiktligt.
Jag tror att vi gör ett misstag om vi vädjar till konsumenternas dåliga samvete, medömkan eller sympati med svenska bönder.
För den som är intresserad av frågan men inte vill läsa en lång text ska jag nu försöka förklara så kortfattat som möjligt.
Det har ju knappast undgått någon att det är oerhört besvärligt för många av landets mjölkbönder. Framför allt de som är leverantörer till Arla har det tufft, men med viss fördröjning kommer nu krisen även till de som levererar till andra mejerier. Jag ska försöka förklara hur jag ser på läget.
När priset på en vara stiger så är det en signal till både producenter och konsumenter. Producenterna får en signal om att öka produktionen och konsumenten får en signal om att minska konsumtionen och bättre hushålla med just den vara vars pris stiger.
Utvecklingen har inneburit att stora skaror människor har blivit tillgängliga för andra jobb i samhällsekonomin. Personer som förut behövdes för att sätta potatis, hässja hö, mjölka kor och vakta getter, kan istället gå i skolan, jobba som läkare, brobyggare eller professionella dansare.
