Påskfirande i Coronatider

Hur har ni det efter påskhelgen? Min blev fin och väldigt annorlunda. Både i det stora och det lilla. Jag tror att det är få där ute som firat sin påsk som man brukar. Heja oss alla som lyssnat på rekommendationerna och avstått från traditionsenliga påskbord med släkt och vänner inomhus. Avstått resan till fritidshus eller bokat av en skidsemester till en stuga i fjällen. Det är en konstig tid vi lever i just nu. Den där frasen jag behöver säga lite då och då;  ”Arvid, kom ihåg att inte kramas nu!”, den känns helt galen. Ger hjärtskär och skapar oro.

Jag längtar efter min bästa vän Åsa som bor i Stockholm. I vanliga fall ses vi ofta. Under påsken brukar hon alltid komma hem till Dalarna och bo hos mig. Nu umgås vi över WhatsApp och gör det bästa av situationen. Vi hade bestämt oss för att se alla körsbärsträden i Kungsträdgården tillsammans i år. Nu fick det också bli över nätet. Ett kreativt sinne finner sin väg.

På påskaftonen tillämpade vi verkligen social distansering och hade tre olika bord på verandan, för att kunna äta tillsammans. Vinden ven runt öronen, men skratten var många när papptallrikar och saltkar for all världens väg. Jag hade grädde i hela håret när efterrätten var uppäten. Jag kände mig lyckligt lottad som kunde dela allt det med min mamma.

Saknaden efter pappa skavde. Det slog mig mitt i allt, att jag aldrig mer kommer att fira jul med honom. Den insikten gjorde oerhört ont. Det var också första påsken som jag inte var i Abborrberg, utan här i Björnhyttan. Som tur var kom den lilla till mig och firade påsken. Och han är kvar än! Det är inte mycket som är sig likt i mitt liv. Men tack och lov är den lilla godisråttan precis lika busig som alltid. Han fyller dagarna med skratt, funderingar och lite trots. Precis som det ska vara när man snart fyller sju år.

Vi har grejat mycket på gården mellan hagelskurarna. Både i trädgården och på vedbacken.

Vi byggde en öppen och enkel vedbod där veden kan torka i väntan på vinterförvaring. Allt material hittade vi på gården och till min lycka fanns en burk med svart linoljefärg som vinterns kallgrader gått hårt åt, men som dög ypperligt till att måla några brädor med. Jag känner mig alltid så rik när vedboden är full i ved, potatislåren full i jôlbär och höskullen full av stickiga, underbart doftande höbalar. Det är kanske ännu viktigare nu när världen är i gungning? Att samla, spara och skapa trygghet nära. Känna att man har en smula kontroll över något iallafall.

Det är så skönt att jobba med kroppen ute. Speciellt den här årstiden när fåglarna kvittrar och naturen vaknar till liv. I går såg jag att gullvivan är påväg att kika upp ur gräsmattan. Inne är fönsterbrädorna överfulla med små odlingskrukor, smörbyttor och mjölkförpackningar. Vilket hopp det bor i ett litet frö va?! Vi har sått massor av grönsaker och blommor. Jag har förälskat mig i rosenskära och sommarrudbeckia.

Nu har vi påsklov den här veckan. Vi ska skrota omkring här hemma på gården, gräva i potatislandet, förbereda för upphöjda odlingsbäddar och fortsätta jobba med veden. Vi ska också äta upp godiset som finns kvar sedan påskharen var här på besök. Och så ska vi vattna de små askarna med frön av framtidstro och hopp.

Var rädda om er.

Med värme//Louise