Gräva ett potatisland, nästan helt för hand

9 april, 2020

På gården i Björnhyttan finns det verkligen utrymme för att låta drömmar växa. Både utomhus och inomhus. Jag älskar att sitta vid det stora köksbordet och bläddra i böcker, blogga, skriva i min svarta bok, dricka för mycket kaffe, snusa på min ingefära och titta ut över åkern på baksidan av huset. Filosofera och fundera.

Mormors gamla bok om Zetas trädgård.

Den här tiden på året letar sig fågelsången in genom fönster och dörrar. Jag brukar leka med tanken att de berättar för mig om sina resor de gjort till fjärran länder under vintern. Om händelser under samma sol fast på en annan plats. Jag tycker om när vårvintern tagit slut och jag kan börja drömma om sommaren. I år upptäcker jag en helt ny miljö. Snödroppar mot den gråa stengrunden på huset, blå våriris som kikar upp under granriset i ett trädgårdsland och tulpanernas kaninöronliknande blad som tränger upp ur krukor på gården. Vackerheter som är nya för mina ögon.

Men det saknas ett potatisland här tycker jag. Mina hyresvärdar Ia och Jojje gav mig såklart fria tyglar. För såna är dom. Kreativa ja-sägare. Någon traktor har jag inte. Men spadar. Och envishet. En kråkunge och en och annan hjälpsam kamrat. Och med mitt gamla fina potatisland i Abborrberg i tanken, drog vi igång arbetet.

Vi började med att skala av det översta lagret av vissna växter och rötter med spade. Svetten lackade och halsen rev. Sen var det dags att vända på jorden. Kråkungen hjälpte till att plocka och köra bort de minsta stenarna i en liten skottkärra. De största bumlingarna fick vi slita lite mer med. Med hjälp av plankor, spett, spännband och muskelkraft, några kaffepauser och ett par hagelstormar som svalkade oss, fick vi upp två stora stenar. En av pappas vänner kom och hjälpte oss att luckra upp jorden med traktorn. Tack och lov, för annars hade jag fått använda isborren för att få ner potatisen i backen här framöver.

Rastlösheten och de ledsna tankarna efter pappas bortgång, gjorde mig ännu mer målmedveten. Och fast halsen kraxade och näsan rann, tog jag i av bara helsike. Det är få saker som är så effektiva mot själaskav som rörelse. Jag hörde nästan pappas ord i huvudet när jag höll på.

-Ôcka toka å dra tä mä potatisland mitt i snöovärä.

En snäll granne med hästar har lovat oss att vi får ta gödsel till potatislandet från hennes hästhage. Så nu är det bara att kavla upp ärmarna, pumpa däcket på skottkärran och börja köra dynga. Bra påsklovsaktivitet kan jag tycka.

Och så snart björkens löv är stora som musöron, ska potatisen i backen. Jag hoppas att jag får en lika fin skörd som i somras.

Bland det somrigaste man kan äta, måste ju vara färskpotatis och en klick smör.

Jag ska smyga ner några potatisar i en hink så att jag kan koka mig en kastrull till midsommar om jag har tur. Sätter du din egen potatis?

Med värme // Louise

 

 

Påskfirande i Coronatider
Sorgen är randig