Sorgen är randig

Sorgen är som en randig gardin. Ibland är den av tyll. Böljande i vinden, nästan vacker och sval när minnena sveper över mig. Ibland är den kompakt och släpper knappt igenom ljuset. Som ett vinrött tungt draperi i sammet. Så känns den.

Sorgen sipprar ut lite här och där. När jag minst anar det. Som idag, när bilen krånglade och jag kortslöt batteriet på den när jag skulle byta till ett nytt. Jag halade upp telefonen ur fickan och vant knappade jag mig fram till pappas telefonnummer bland mina favoriter. Jag skulle precis trycka på bilden med honom, i rutig skjorta framför milan i Gruvskogen, när det slog mig att han inte finns längre. Då svämmade ögonen över. Jag sparkade hårt i bildäcket och svor över att han lämnat mig just nu. Nu när jag behöver honom så mycket.

Den där doften som alltid satt i hans rutiga skjortor när jag var yngre. Lite skog, lite spillolja och lite svett i en perfekt balans. Trygghet. Jag saknar den. Jag saknar hans lugna röst, kloka ord och bullrande skratt. Hans enormt stora händer som kändes sträva och starka när han höll i mina. Jag saknar min pappa.

Jag behöver fråga om bilen, om potatislandet jag håller på att gräva, om nya datorn, som han ändå inte skulle begripa sig på. Men vi hade kunnat träta lite om det.

Min pappa. De sista åren kämpade han i sin stora kropp. Den som alltid varit så stark och trygg. Den som svek honom.

Han var ingen kyrkans man, min far. Men i skogen med ett fiskespö, ett gevär eller för all del en gitarr på ryggen, där trivdes han som bäst. Han har tonsatt en dikt av en man som heter Gunnar Ehne. Den ska spelas på hans begravning. Och jag kan inte tänka mig en mer lämplig sång för min älskade pappa än denna, som börjar såhär;

”Har du nån skog i din himmel, du Gud

till att gå i en finer kväll

En tocken där gammel skog, du vet

med smörsopp å kantarell…”

Sorgen är randig. Sorgen innebär saknad. Saknad betyder att man längtar efter någon man älskar. Och som jag älskar dig pappa. Bortom de blånande bergen och hela långa vägen tillbaka.

Var rädda om varandra // Louise