Den blomstertid nu kommer

I morgon är det skolavslutning här i mitt lilla hörn av världen. Min son slutar förskoleklassen och till hösten blir det skola på riktigt, med läxor och egen bänk. Klass 1 väntar för honom. Han är ivrig och vill bli stor fort. Jag vill stanna tiden. Precis som alla andra mammor vill. Nu har han tappat båda sina framtänder lagom till sommarlovet och tycker att jag både är pinsam och ganska tråkig för det mesta. Men han varvar det där lite truliga med kramar, pussar och massor av skratt. Och jag gör så gott jag kan för att spara på minnen.

I gymnasieskolans elevtomma korridorer blåste lärarkåren ballonger och hängde upp vimplar i dag. Solen kastade sina strålar på golvet i kapphallen, där mina fötter också trampat för sisådär 20 år sedan. Nu är det dags igen, men mina fötter kommer att tillhöra lärarnas den här gången, när sensommaren sakta glider över i höst.

Under solglittriga dansande dammkorn väntade några få elever i åk 3 på att få lämna in sina böcker i skolans bibliotek. De pratade med en lärare. Jag överhörde samtal som handlade om både förväntan och besvikelse över morgondagens stora händelse. Jag tänkte att det är dom som ska dansa i korridoren. Virvla omkring, hojta och tjoa.

I morgon springer studenterna ut ur skolan. Ut på en ganska tom skolgård, för att inte få åka vidare ner till stadskärnan på lastbilsflak, inte ha studentmottagning i trädgården och kramas med mor- och farföräldrar eller fira den där milstolpen hela natten lång med sina vänner som jag hade privilegiet att göra. Men det förstår jag ju först nu, när jag tittar i backspegeln.

 

Jag läser i skolans egna tidning där medialäraren Lotta Stål skriver;

”Er generation var den som fick vara med om en världspandemi. Det kommer ni att ha gemensamt under resten av era liv. Andra generationer har varit efterkrigsgenerationen eller generationen som fick uppleva att muren revs, mellan öst och väst. Världen kommer att bli annorlunda för er. Som den blir efter stora kriser. Den skakar om och visar på sårbarheter, men lägger grunden till något nytt, annorlunda och bättre. Flera elever säger att de lärt känna sin familj mer, människor börjar bry sig om varandra med frivillighjälp och vi inser hur viktig sjukvården är, miljöutsläppen har minskat, lokala handeln stöttats och vi umgås mer utomhus i naturen…Historien har drabbat er.” (Ur SKOL nr:9)

Jag har blivit så blödig med åren. Förut, det kanske var innan jag själv fick barn, så kunde jag nästan oberörd sitta på skolavslutningar med mina elever och höra Idas sommarvisa och rektorns tal. Nu tåras mina ögon bara jag tänker på hur det känns att få en bukett liljekonvaljer med de våtavarma pappersinlindade skaften  i min hand. En bukett plockad av någon finklädd liten människa, eller kanske en stressad förälder för den delen.

Jag går ut i trädgårdslandet och tittar till solrosorna vi satt i våras. Det där projektet Plant sunflowers against Corona som ni kanske minns? Det som handlar om att plantera solrosfrön och se dem växa och när de sedan slår ut i blom, ska pandemin har klingat av en smula. Eller kanske rent av försvunnit helt. Långa gängliga står plantorna där nu. Lite böjda i vinden. Jag tar kannan och låter den spruckna skorpan suga i sig vattnet som jag sakta häller över jorden. Friska och starka är dom ändå.

Jag tänker på att de om någon månad kommer att blomma. Med hjälp av min omsorg och med hjälp av väder och vind. Jag tänker att det är lite så vi får se på det här året. Att ha omsorg om varandra, genom att hålla fysiskt avstånd, men förhoppningsvis komma närmare varandra på andra plan och kanske försöka tillåta sig att lita på tidens gång.

Det blir ingen första riktiga skolavslutning för min lilla Arvid i morgon.  I klassrummet ska det mysas med kompisar och fröken i en timme. Sen är vårterminen 2020 slut. Inga tårar kommer att rinna från mina ögon när småfolket ivrigt nästan skriksjunger någon sommarsång bland bygdegårdens gamla hus.

Det blir inte heller något traditionsbundet studentfirande för ”generation Corona”. Jag hoppas och tror ändå att varje nybakad student kommer att ha många andra händelser i sina liv att fira ordentligt. Med lust och fägring stor.

Men den blomstertid nu kommer, redan i morgon här hos oss.

Var rädd om dig.

Med värme // Louise